Svenskans ställning

Svenskan är huvudspråk i Sverige, ett av Finlands två officiella språk och ett av de officiella språken i EU. Svenskans ställning förstärks dessutom genom den nordiska språkgemenskapen, eftersom nordbor kan använda ett skandinaviskt språk då de talar med varandra. Sammantaget talas danska, norska och svenska av cirka 20 miljoner talare och förstås av ännu fler i övriga Norden.

Det finns en svensk språkmyndighet, Institutet för språk och folkminnen, som samlar in, bevarar och forskar om dialekter, ortnamn, personnamn och folkminnen. Språkrådet är den avdelning inom institutet som arbetar med språkvård och språkpolitik. Att det finns särskilda språkvårdsorganisationer i Sverige bidrar till att göra svenskan till ett starkt språk internationellt sett.

Talare och utbredning

Svenska är huvudspråk i Sverige med omkring 10 miljoner talare och är vid sidan av finskan också nationalspråk i Finland med omkring 290 000 talare (cirka 5 procent av Finlands befolkning). I Finland är svenska ett obligatoriskt skolämne också för finskspråkiga. De faktiska svenskkunskaperna hos denna grupp varierar dock mycket.

Under flera hundra år har det också bott svenskspråkiga i Estland, men de flesta av dem flydde under andra världskriget till Sverige. I USA finns det fortfarande kvar ättlingar till utvandrade svenskar, som bevarar det svenska språket i mer eller mindre grad.

Svenska lärs också ut som andraspråk till alla som invandrar till Sverige och är därmed det gemensamma språket för alla som bor i Sverige.

Undervisning i svenska bedrivs vid många universitet, högskolor och vanliga skolor runtom i världen, varför svenska ibland även talas av personer i andra länder. Svenska institutet samarbetar med drygt 225 universitet i andra länder.

Släktskap

Svenska är närmast besläktat med danska och norska, och utgör tillsammans med dessa språk de skandinaviska språken, som i sin tur är del av den nordgermanska (nordiska) språkgruppen. Övriga nordgermanska språk är färöiska och isländska. Som andra germanska språk är svenska ett indoeuropeiskt språk.

Likheterna med danska och norska är så stora att danskar och norrmän utan större svårigheter brukar kunna förstå svenska, åtminstone i skrift.

Språktyp

Språk kan indelas i analytiska språk som saknar böjningsändelser och syntetiska språk som har böjningsändelser. I likhet med många andra språk är svenska varken renodlat analytiskt eller syntetiskt.

Svenskan har analytiska drag, till exempel artiklar (en, ett, den, det) och prepositioner (, i, vid, från). Svenska har också syntetiska drag med många ändelser hos substantiven (kvinnan, kvinnor, kvinnorna, kvinnas och så vidare), verben (ropar, ropade, ropat, ropas) och adjektiven (grön, grönt, gröna, gröne, grönare, grönast).

Det finns också så kallad inre böjning inuti orden (springa, sprang, sprungit och mus, möss).

Svenska dialekter

De svenska dialekterna kan delas in i sju större områden. Från söder till norr i Sverige finns sydsvenska mål, götamål, gotländska mål, sveamål, bergslagsmål och norrländska mål. Det finns också svenska dialekter i Finland: östsvenska mål eller finlandssvenska. I dagens svenska är det framför allt uttalet som skiljer olika dialekter åt.

Av viktiga uttalsdrag som varierar mellan olika dialekter kan följande nämnas.

  • Bakre r-ljud (”skorrande r”), som påminner om det franska r-ljudet, är typiskt för sydsvenska dialekter.
  • ”Tjockt” l-ljud, som påminner om l-ljudet i engelskan, finns i stora delar av Sverige men saknas i Sydsverige, på Gotland och i Stockholm och Göteborg.
  • Diftonger finns exempelvis i skånska (steor för stor, tväå för två) och i gotländska (ståor för stor och haim för hem).
  • I finlandssvenska saknas oftast motsättningen akut accent – grav accent, det vill säga den musikaliska ordaccent som gör att man skiljer på anden (av and) med akut accent och anden (av ande) med grav accent.
  • Ordböjningen kan också variera. I götamål kan vissa substantiv ha -a som bestämd ändelse (sola för solen). I norrländska mål kongruensböjs inte alltid adjektivet i plural (vi är sjuk för vi är sjuka).

Bland specifika ord som är typiska för olika dialekter kan nämnas: skånska rullebör (skottkärra), småländska kröser (lingon), gotländska sork (pojke), västgötska öfsadrôp (takdropp), dalmålets kulla (kvinna), norrländska pära (= päron för potatis).

Något helt enhetligt riks- eller standardtalspråk finns inte. I stället brukar man tala om regionala standardspråk, där man på ord- och satsmelodin och några få andra uttalsdrag kan höra ungefär var talaren hör hemma.

Dokumentation av språket

Svenskan är väldokumenterad och har många ordböcker och andra språkhjälpmedel.

Det finns flera historiska ordböcker, till exempel Svenska Akademiens ordbok, nutida större ordböcker, som Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien och Natur och Kulturs stora svenska ordbok, och stora grammatikor, inte minst Svenska Akademiens grammatik.

Det finns även skrivhandledningar, som Svenska skrivregler och Myndigheternas skrivregler, och språkbrukshandledningar som Språkriktighetsboken och Handbok i svenska som andraspråk.

Artikeln är skriven av Språkrådet, Institutet för språk och folkminnen