Om svenska språket

Det finns bara 53 språk som har mer än 10 miljoner talare. Omkring 99 procent av världens drygt 6 500 språk har mindre än 100 000 talare. Svenskan som uppskattningsvis har 9 miljoner talare kan därför räknas till gruppen stora språk.

Svenskan är huvudspråk i Sverige, ett av Finlands två officiella språk och ett av de officiella språken i EU.

Svenskans ställning förstärks genom den nordiska språkgemenskapen, eftersom nordbor kan använda ett skandinaviskt språk då de talar med varandra. Sammantaget talas danska, norska och svenska av 20 miljoner talare och förstås av ännu fler i övriga Norden.

Det finns en språkmyndighet, Institutet för språk och folkminnen, som samlar in, bevarar och forskar om dialekter, ortnamn, personnamn och folkminnen. Språkrådet är den avdelning inom institutet som arbetar med språkvård och språkpolitik.

Talare och utbredning

Svenska är huvudspråk i Sverige med omkring 9 miljoner talare och är vid sidan av finskan också nationalspråk i Finland med omkring 300 000 talare (cirka 6 % av Finlands befolkning). I Finland är svenska obligatoriskt skolämne också för finskspråkiga. De faktiska svenskkunskaperna hos denna grupp varierar dock mycket. Under flera hundra år har det tidigare också bott svenskspråkiga i Estland. Men de flesta av dessa flydde under andra världskriget till Sverige. I USA finns fortfarande kvar ättlingar till utvandrade svenskar, som bevarar det svenska språket i mer eller mindre grad.

Svenska lärs också ut som andraspråk till alla som invandrar till Sverige och är därmed det gemensamma språket för alla som bor i Sverige.

Släktskap

Svenska är närmast besläktat med danska och norska, och utgör tillsammans med dessa språk de skandinaviska språken, som i sin tur är del av den nordgermanska (nordiska) språkgruppen. Övriga nordgermanska språk är färöiska och isländska. Som andra germanska språk är svenska ett indoeuropeiskt språk.

Likheterna med danska och norska är så stora att danskar och norrmän utan större svårigheter kan förstå svenska.

Språktyp

Språk kan indelas i analytiska (som saknar böjningsändelse) och syntetiska (som har böjningsändelser). I likhet med många andra språk är svenska varken renodlat analytiskt eller syntetiskt. Svenskan har analytiska drag, till exempel artiklar (en, ett, den, det) och prepositioner (på, i, vid, från). Svenska har också syntetiska drag med många ändelser hos substantiven (kvinnan, kvinnor, kvinnorna, kvinnas och så vidare), verben (ropar, ropade, ropat; ropas och så vidare) och adjektiven (grön, grönt, gröna, gröne, grönare, grönast). Det finns också inre böjning (springa, sprang, sprungit och mus, möss).

Dokumentation av svenska språket

Svenskan är väldokumenterad med historiska ordböcker, till exempel Svenska Akademiens ordbok, nutida större ordböcker, till exempel Svensk ordbok, Bonniers ordbok, stora grammatikor, till exempel Svenska Akademiens grammatik, skrivhandledningar, till exempel Svenska skrivregler, och språkbrukshandledningar, till exempel Språkriktighetsboken och Handbok i svenska som andraspråk.

Svenska dialekter

Det finns sydsvenska mål (med dialekterna i Skåne som centrum), götamål (med dialekterna i Västergötland som centrum), sveamål (med dialekterna i Uppland som centrum), norrländska mål (dialekterna från Hälsingland och norröver), gotländska (på Gotland) och finlandssvenska. Det är framför allt tonfallet som avgör vilken grupp en dialekt hör till.

Av viktiga uttalsdrag som skiljer dialekter åt kan följande nämnas. Bakre r-ljud (”skorrande r”), som påminner om det franska r-ljudet, är typiskt för sydsvenska dialekter. ”Tjockt” l-ljud, som påminner l-ljudet i engelskan, finns i stora delar av Sverige men saknas i Sydsverige samt Stockholm och Göteborg. Diftonger finns i skånskan (steor för stor, tväå för två) och i gotländskan (ståor för stor och haim för hem). I finlandssvenska mål saknas motsättningen akut accent – grav accent, det vill säga den musikaliska ordaccent som gör att man skilja på anden (av and) med akut accent och anden (av ande) med grav accent.

Ordböjningen varierar. I sydsvenskan och götamål används ofta e i stället a i ändelser (rope för ropa). I götamål har vissa substantiv -a som bestämd ändelse (sola för solen). I norrländska kongruensböjs inte alltid adjektivet (vi är sjuk för vi är sjuka).

Bland specifika ord som är typiska för olika dialekter kan nämnas: skånska rullebör (skottkärra), småländska kröser (lingon), gotländska sork (pojke), västgötska öfsadrôp (takdropp), dalmålets kulla (kvinna), norrländska pära (= päron för potatis).

Något enhetligt rikstalspråk finns inte. I stället brukar man tala om regionala riksspråk, där man på ord- och satsmelodin och några få specifika uttalsdrag kan höra ungefär var talaren hör hemma.

Den nordiska språkgemenskapen

De skandinaviska språken danska, norska och svenska brukar kallas grannspråk i förhållande till varandra. De är så lika att de ur språkvetenskaplig synpunkt kunde betraktas som dialekter. Likheten gör att de inbördes är nästan förståeliga. Detta innebär att dansk-, norsk- och svensktalande brukar tala med varandra var och en på det egna språket.

Eftersom Färöarna och Grönland är en del av det danska riket, lär man sig där danska som första främmande språk. Så har det varit även på Island, som tidigare var en del av det danska riket. Danska (alternativt norska eller svenska) finns kvar där som obligatoriskt skolämne.

Finland var tidigare del av det svenska riket, och ca 6 procent av befolkningen har svenska som modersmål. Svenska är obligatoriskt skolämne för finskspråkiga elever.

De som har samiska som modersmål är tvåspråkiga, och kan även norska, svenska eller finska.

Genom att även de som inte har ett skandinaviskt språk som modersmål ändå i mer eller mindre hög grad behärskar något skandinaviskt språk, omfattar den nordiska språkförståelsen i princip hela Norden. Alla förstår dock inte varandra lika bra. Det är också skillnad på förståelse i tal och skrift. Svårast är det för svenskar och danskar att förstå varandras talspråk. Duktigast är norrmän på att förstå grannspråken, i synnerhet svenska.

Artiklen är skriven av Språkrådet för Svenska institutet.