Sluta skrika hela tiden

Sista året på universitetet: vanligtvis en tid när mycket förändras – nu en tid när allting är förändrat. Som nästan alla studenter som slutar på universitetet vill jag resa runt i världen, hitta ett jobb, ta nästa steg i livet, men alla politiker och ledare skriker: stanna hemma, res inte, tvätta händerna!

Det känns konstig att bo hos föräldrarna igen.

En dag promenerar jag förbi min gamla skola nära huset, jag inser att min formella utbildning kommer att sluta drygt 200 meter från där den började. Det var en fin tid då, utan tentamina. Inte lika nu, med fem stora, stressiga tentamina som jag sitter och gör vid ett campingbord i vardagsrummet. Det skulle vara fint att bli fem igen.

Kanske jag är fem igen. De enda riktiga människor jag ser utom min familj är våra nya grannars barn. Från skjulets tak kan vi se över staketet och prata tillsammans. Min syster och jag är inbjudna att leka i deras hus när vi får göra sådant igen. Det känns härligt att skapa nya vänner, även om de är yngre än tio år.

Ibland känner jag mig utanför tiden. Veckor glider förbi och jag glömmer vilken dag det är. Det spelar ingen roll ändå. Äntligen får jag tillbaka pengarna från flygbiljetterna, Sydafrika får vänta tills det inte finns någon pandemi.

Allt är inte dåligt. Jag får en bonusbokklubb på grund av pandemin, det spelar ingen roll att alla inte bor i samma stad längre när allt i livet händer online. På samma sätt, det virtuella svenska klassrummet fortsätter längre än den riktiga, ingen har sommarlovsplaner så varför inte öva lite mer svenska?

Jag önskar så mycket att min syster kunde prata svenska, då skulle vi ha ett hemligt språk. Vad roligt det kunde vara om hon bara kunde lära sig. Jag bestämmer mig för att vara hennes lärare.

Resultaten kommer dagen jag borde ha haft examensceremonin. Att skåla med mamma och pappa är fint, men jag saknar puben och vänner. Flera veckor senare komma mitt certifikat i posten, det skulle vara oansvarigt att få det med en handskakning.

Att messa med vänner i Sverige gör mig lite svartsjuk, de har ingen lock down och får göra mer än jag. En dag när jag inte får resa längre än åtta kilometer från huset ser jag bilder av havet och sjöar från vänner som seglar, simmar och tältar. Det känns orättvist.

Det är lättare när vi kan träffa vänner igen. Vi tar många promenader och tillbringar mycket tid utomhus. Varje dag ber jag för bra väder.

Nu ibland hör jag någon annan än jag prata svenska i huset. Min syster är inte den mest hängivna studenten. Det enda hon har lärt sig att säga är ”sluta skrika hela tiden!”. Lite framsteg antar jag.

När jag blir uttråkad av att titta på tv, drömmer jag om mitt liv och min framtid. En dag hittar jag världens bästa kurs i Zürich och jag bestämmer mig för att flytta och bo där. Längtan till Sverige och hennes hav och sjöar uppmuntrar mig att skapa planer för att resa dit. Reglerna förändras och jag får åka längre än åtta kilometer, bergen är mitt första stopp. Från toppen av ett berg minns jag allt som är underbart med Skottland och tänker på allt jag kunde göra om jag stannade kvar.

Kanske det bästa med tiden nu är att allt kan hända. Medan alla drömmarna bara finns i min hjärna kan alla leva, som en Schrödingers katt i en låda.

Av Rachel McLeod

Vinnare i SI:s skrivtävling för svenskstuderande i utlandet
Juryns motivering: En fin, gripande, och lite galghumoristisk text om känslorna av instängdhet under coronapandemin – hur den gör att allt som egentligen är trevligt, att umgås nära med föräldrar och syskon, meddela sig med vänner, skuggas av alla begränsningar och all ovisshet. Men trots allt finns en positiv grundton – samtiden har lärt oss att allt kan hända!