Hur blir man skandinavist i coronatider
– ur en studentdagbok

Året är 2020. Ett nytt årtionde alltså. Kommer forskare att upptäcka någon medicin mot cancer? Ska vi kanske skicka människor till Mars? Tar elbilar över alla vägar? Kan det överhuvudtaget hända något överraskande eller oväntat inom den närmaste framtiden? Javisst!

Om bränder i Australien var något slags intro till hela året så har vi verkligen med ett märkvärdigt år att göra. Coronapandemin är ju en period som ändrade många människors liv. I hela världen. Vad gör man då om man är en skandinavistikstudent som snart ska ha sin mastertenta? För det första – ingen panik. För det andra – drivkraft. För det tredje – svenska, svenska och om igen svenska.

Ludwig Wittgenstein skrev en gång att ”gränserna för mitt språk innebär gränserna för min värld” – dessa ord beskriver mitt läge i coronatider. I stället för att begränsa min värld till fyra väggar i min lilla lägenhet och bara deppa när nästan alla möjliga aktiviteter ute var förbjudna tog jag nytta av mina språkkunskaper. Aldrig förut har jag haft så mycket kontakt med svenskan.

Jag kom tillbaka till Polen efter mina Erasmusstudier i Göteborg i början av januari då det enda man hörde om coronaviruset var att det fanns någonstans i Kina. Definitivt inget att oroa sig om. Vårterminen började här i Polen i februari så jag hann ta hand om alla formaliteter och vila lite grann och väntade för att kunna träffa mina vänner. Det skulle ju vara min sista termin på universitetet. Vi lyckades träffas allihopa endast två gånger. Sedan införde man onlineundervisning och mitt hela akademiska liv blev lite konstigt. Åtminstone annorlunda.

Kanske var det dags att börja oroa sig? Inte alls! Tack vare talrika online-klassrum kunde vi träffas och prata svenska. Och det var mycket att diskutera eftersom läget i hela världen var ganska dynamiskt. Självklart var också våra uppgifter annorlunda. Man var tvungen att göra allting hemifrån. Jag tittade alltså på svenska klassiker som till exempel Sällskapsresan, Jönssonligan eller Jägarna, lyssnade på sändningar på Sveriges Radio eller tillbringade hela dagen på SVT-Play.

Äntligen hade jag också gott om tid för att kunna läsa alla svenska böcker som jag en gång för en slant köpt på loppisar i Sverige. Allt detta för att ständigt vara i kontakt med svenska språket. Och sedan blir det maj. Begräsningarna lättas. Bara två månader till mastertentan.

Hur såg min masteruppsats ut? Som ett slags kollage med allt möjligt därinne på flera olika ställen huller om buller. Just då blir det på allvar. Jag skrev om kulturspecifika element i polsk-svensk och svensk-polsk översättning och behövde därför ganska mycket material i båda språken. Lyckligtvis fanns nästan allt tillgängligt online. Först och främst på många svenska bibliotek. Uppsatsen var klar ett par dagar före avtalad tid. Och hur såg själva tentan ut? Som hela terminen var den också online. Examensnämnden satt hemma, var och en framför sin egen dator. Jag gjorde också det. I pyjamasbyxor och kavaj. Ingen scenskräck alls.

Allt gick utmärkt och efter fem år som svensk filologi- och skandinavistikstudent blev jag skandinavist. Men det är säkert inte slut på mitt äventyr med svenska. Sommarkurser, Erasmusutbyte och talrika vänner får mig att längta till Sverige. Planen var att flyga dit också detta år men det finns fortfarande inga flyg just på grund av corona. Brittsommar missar jag alltså. Kanske den magiska svenska vintern då?

Av Paweł Łuczak

Vinnare i SI:s skrivtävling för svenskstuderande
Jyryns motivering: En livfull beskrivning av hur ett själsligt motståndsarbete mot coronapandemin tar dubbelt avstamp i ett citat av filosofen Wittgenstein och kärleken till språk och studier. Detta, kombinerat med ett mått av stark och positiv framtidstro, på trots mot en grå nutid, gör texten levande och frisk.