Vilnius i september 1991

Den första rapporten från "vår kvinna i Vilnius"! Karin har fått svensklektorstjänst precis när Baltikum öppnades.

September 1991

Telefax 10 20 60

Den första rapporten från ”vår kvinna i Vilnius”.

Torsdagen den 29 augusti blev ännu en märkesdag i Litauens historia. Då öppnades den första utländska ambassaden – den i Vilnius – den svenska! KI halv tre på eftermiddagen rullade svarta limousiner fram på Jogalios Gatve i centrala staden, stannade vid nummer 10 där ett vitt lakan täckte en skylt på husväggen. Lena Hjelm Wallén, tillträdande ambassadör Lars Magnusson, litauiska dignitärer, tolkar m. fl. samlades på trottoaren. Efter korta tal, ohörbara i den brusande trafiken ryckte vår sommarklädda leende minister i lakanet och den vackra ambassadskylten i plåt och guld var avtäckt.

Skaran av journalister, fotografer och nyfikna förbipasserande applåderade och ceremonin var över. Sedan BBC, NBC och andra världens reportrar fått sitt, trängde även Länstidningens improviserade dito sig fram och ställde en viktig fråga till Lena Hjelm Wallén. Den gällde det dubbelradiga bärnstenshalsbandet som bländade i solskenet. ”Talas det svenska här också?”, sa hon glatt förvånad och berättade att halsbandet var dagens gåva från presidenten.

Jag och min väninna från Tallinn, anställd vid estniska televisionen, skyndade tillbaka till det provisoriska radio- och TV-kontoret i Vilnius centrum. Hon skulle föra nyheten hem och inhämta fler nyheter. Tack vare vårt tidigare besök där, hade vi fått veta om dagens stora händelse i Vilnius. För övrigt användes denna min första dag på plats till rundvandring mellan universitetet, katedralen, parlamentet och gator avspärrade med cementblock. På den stora sockeln till nedrivna Leninstatyn var stenarna noggrant numrerade, och varsamt lyftes de med lyftkran till lastbil.

I tidningarnas depeschfönster visades dramatiska och rörande bilder från förra veckan. Rörande var det också att se blomsterbuketter, plakat med slagord, skräphögar med kommunistiska souvenirer på flera platser, särskilt framför parlamentsbyggnaden.

Överfarten från Stockholm till Tallinn blev extra festlig, då det bjöds på champagne för att fira Baltikums frigörelse. Den nye ambassadören i Estland, framför mig i bilkön för att, med sin fullastade bil, köra iland på onsdagsmorgonen. Efter en timmes väntan fick vi besked, att stora porten hade hakat upp sig, båten måste vändas i hamnen och tre timmar försenade kunde vi äntligen köra iland. Mina estniska vänner mötte med blommor, kramar och glädjetårar. Toomas påpekade att de röda flaggorna i hamnen hade bytts ut två dagar tidigare. Kadi hade i hast ordnat en tjänsteresa till Vilnius för att åka med mig de 60 milen. Min stackars gamla Saab, proppad till bristningsgränsen, klarade även detta, även om det knakade och hummade betänkligt.

Huvudvägen genom Estland, Lettland och Litauen var i gott skick. Mycket spännande blev vår färd, när vi i nattmörkret upptäckte att vi körde i mötande fil på motorvägen mellan Riga och Vilnius. Alla bilar blinkade, och jag blinkande tillbaka för att visa att inte helljuset var på. Trodde att de blev bländade av mitt halvljus, eftersom bilen var så nerlastad. Till sist hittade vi en möjlighet att köra över på rätt sida och pustade ut.

Det tog också ett par timmar att tömma bilen på all packning, men det var ett kärt besvär. Tack alla Östersundare som vid första förmågan ställt upp med gåvor för mitt arbete här! Harry Östlund, Hans-Erik Lundkvist, Sten Östlund och Raimo Sköld ett särskilt tack!

Nästa papper kommer att handla om det dagliga livet här, min pittoreska lägenhet och det fantastiska universitetet.

Karin Nordquist, svensklärare.