Vilnius i advent, 1992

Det är advent Karins andra år i Vilnius och kungaparet har varit på besök.

Vilnius i advent, 1992

Kära Vänner!

Återigen ett rundbrev, men tänker på er individuellt, när jag skriver adressen på kuvertet, nej, faktiskt mycket oftare än så. Det har droppat in många underbara brev under höstens lopp. De har glatt mig och betyder så mycket. Har gett mig sporadiska sting av hemlängtan, mest efter er vänner där hemma. Trots telefonkontakter och besök från Sverige, känner jag mig väldigt långt borta. Det är ju en så annorlunda värld här, som ni förstår.

Tillsammans med studenterna och kollegerna försöker vi skapa adventsstämning med ljus och julsånger trots det skvalande regnet utomhus. Att det bara finns så mycket vatten där uppe! Lektionerna här är lika mycket social samvaro som undervisning.

Det gäller att förmedla svenska traditioner och svensk kultur till dessa blivande ”experter” på Sverige och svenska språket, en oerhört tacksam uppgift, som gör att jag stortrivs med jobbet.

Av de 14 studenter, som har svenska som huvudämne, är denna termin en i Reykjavik (läser isländska och svenska), och en i Uppsala vid Nord. inst. Återstående tolv studerar ivrigt på hemmaplan, översätter, håller föredrag om självvalda ämnen, allt från svenska popgrupper till författare, konstnärer, riksdagen, samhällsproblem m m. Vad jag lär mig mycket! De hittar så mycket intressant i tidningen VI, DN och Bra Böckers lexikon, som vi fick i present av kungen den 15 oktober.

Det var ett festligt besök. Alla de skandinaviska studenterna sjöng ”Å, Carl-Gustaf, ljuva Carl-Gustaf…” med väl inövade gester och ögonkast, som roade både honom, drottningen, hela ”svansen”. Kungaparet, paret Landsbergis, utrikesministrarna fick tränga in sig i vår lilla institution, där vi utbytte presenter. De fick vår ”Lilla blå”, och kungen upptäckte genast anknytningen till Östersund. Han kommenterade dock inte puffen för Republiken Jemtland på min arbetsplats, som måste ha stuckit honom i ögonen. Drottningen, förtjusande i knallgul dräkt, överlämnade ett porträtt med den blygsamma kommentaren: -Det kanske inte är så bra… Men det är det visst det, så vi har hängt upp det på hedersplats, till förtret för vår anti-rojalistiske norske kollega.

Erika Sausverde, vår chef, och jag var inbjudna till kungamiddalen tillsammans med ”gräddan”. Allt var gott, vackert, gemytligt med svensk musikunderhållning efter kaffet. Paula Hoffman, ung blivande operasångerska, ackompanjerad av Michael Engström, sjöng charmigt sånger av P-B, Bellman, Taube, dalakoraler m m. ”Intåg i Sommarhagen” spelades också. Dagen efter vid rundvandringen i Gamla stan slog jag följe med de unga musikanterna; vi hade så mycket gemensamt. För det kungliga sällskapet blev den här promenaden, genom gamla fallfärdiga kvarter och vackra …..

besöket. Grupper av barn, gubbar, tanter med schaletter stod här och där efter gatorna, tog spontant upp sånger och sällskapet stannade och lyssnade. Mest gripande var det i de utplånade judiska kvarteren där en liten kör sjöng till en ensam violin. Singeris, själv jude, höll ett tal och berättade om vad som hänt på platsen, och även om sina känslor den 13 januari -91 (massakern vid TV-tornet i Vilnius), då han befann sig i Stockholm och hur han uppskattade minnesgudstjänsten i Storkyrkan dagen efter.

Rundvandringen omfattade också ett besök i en rysk-ortodox kyrka, full av ikoner, ljus, mattor, guld och sammetsklädda helgonreliker i glaskistor. Skäggiga prelater tog emot och guidade. Som kontrast slutade vandringen i den evangelisk-lutherska kyrkan (med en mycket liten församling i detta starkt katolska land). Den har under ockupationstiden använts till basketbollhall; golvet har målade markeringar och rester av målen hänger kvar på kortväggarna, där nu altare håller på att byggas upp igen. Vi fick se på foton hur vackert kyrkorummet hade varit en gång.

Den kyrkan som så många andra här är från 1500talet. De flesta har bevarats som museer, tackochlov, även om en t o m varit museum för ateism! Några till det yttre mycket vackra kyrkor är helt förstörda, eftersom de använts till magasin e dyl. Enligt kungen själv var detta statsbesök det hittills intressantaste för honom. Men så hade de också en utmärkt värd och guide svågern, ambassadören Lars Magnusson. Han är kunnig, effektiv och har t o m lärt sig och håller tal på litauiska, vilket är en prestation.

Tillbaka till nuet! Ambassaden ska fira Lucia med ca 150 inbjudna. Då ska ”mina” elva flickor och en pojke utgöra huvudattraktionen, d v s luciatåget med svensk repertoir: Natten går tunga fjät, Nu tändas tusen juleljus, Stilla natt, Härlig är jorden (på egen begäran), Staffansvisan och Tomtarnas julnatt, innan de går ut med luciasången igen. Det är nästan samma program som i fjol. Då blev det succé, så det tror vi på i år också! De sjunger automatiskt i stämmor, typiskt för denna sjungande nation. Men de tycker den svenska sångskatten är fantastiskt rik, och visst är den det, om man tänker efter!

Vid vår egen julfest i universitetets teater den 17dec. ska studenterna framföra svenska ringlekar, dikter på svenska och litauiska m m. De norska och danska studenterna ska också bidra till underhållningen. Nu har vi bråda dagar med repetitioner, förutom tentamensläsningen som är en hård press för studenterna. De har engelska eller tyska, filosofi, fornisländska, (gotiskan klarade de av under vårterminen), förutom en kurs i skandinavisk litteratur, och en i allmän litt.historia. De dignar under studiebördan.

De yttre villkoren här är hårda, brist på värme och varmvatten. En del av mina bekanta har inte haft varmvatten på två månader, och det är familjer med småbarn! Jag har tur, eftersom min grannlägenhet har separat varmvattenberedare, så vi båda är alltid välförsedda. Varje dag kommer några av studenterna eller mina norska eller danska kolleger hit och duschar, bor ju på andra sidan gatan om universitetet. Mina nycklar går runt, eftersom jag sitter mest på institutionen och jobbar.

Har besökt några av studentrummen och jag blev chockad! Inte många står ut med att bo så med två eller tre i varje rum, smutsigt kök med möss (på nionde våningen), obefintlig dusch och oanvändbara toaletter. De andra. som inte har hem i Vilnius, bor inackorderade med hjälp av föräldrars pengar. Deras studiebidrag räcker inte till maten för en månad. Några föräldrar är nu arbetslösa; så här kan man tala om KRIS! Ekonomiministern, som jag hade till bordet på kungamiddagen, sa: -Gud give, vi hade den svenska krisen här! Allt är verkligen relativt!

Något som verkligen fungerar är kulturlivet. Kanske symptomatiskt i hårda tider. Det är svårt att välja; Rigoletto på Operan, Sibelius-konserten med Vilnius symfoniker eller Gogols ”Näsan” på en modern teater?. I söndags valde jag Sibelius i St John’s kyrkan, som hör till universitetet; inget att ångra, violinsolist som var helt enastående. Rigoletto går minst en gång i månaden, samma sak med Gogol. Det kostar ju ingenting att gå på operan, om man räknar med växlad västvaluta. En dollar=250 talonas; En krona=40tal. precis vad biljetten kostade i söndags.

Samma dag blev jag bjuden på handbollsfinal, damer, Sverige-Litauen. Satt på hederstribunen med premiärministern, ambassadören m fl. Ohyggligt spännande, svenskorna vann med 15-14! Vi viftade med svenska flaggor, försökte att heja på  de våra, hopplöst överröstade av den egna hejarklacken.

Det är svårt att acceptera chauvinismen här i Litauen, även om den är förståelig. Det senaste valet med en f d kommunist som segrare knäckte nästan Erika och mina studenter. De grät, upprördes, skämdes inför omvärlden. Vi har läst och diskuterat svenska tidningars sansade kommentarer, men får bara höra: -Ni/de förstår inte, ni vet inte, vad vi vet. Säkert är det så. Många har .sina far- eller morföräldrar deporterade och försvunna i Sibirien, Alla med KGB-för-flutet är ju omöjliga för dem.

Stressen inför julen slipper vi här. Affärernas julskyltning är. minimal. Några har ljus och glitter, men inte många. Det känns faktiskt skönt. Vi sjunger advents- .och julsånger och bara njuter!

De två norska lektorerna får hit sina barn (19 år) från Trondheim och Haugesund den sista veckan av höstterminen. Jag väntar Björn som just opererats för blindtarmen, men förhoppningsvis klarar resan S-holm-Riga; med tåg Riga-Vilnius, så vi kan umgås nordisk-litauiskt den sista veckan av höstterminen.

Räknar med att fira julen i södra Sverige, med två barnbarn i Laholm, med ”storebror” Kungsbacka, och med ”lillebror” i Lund. Marit har ju sin stora familj i S-holm, men vi hinner träffas i januari, eftersom jullovet här varar till den 11 februari. Kanske jag hinner med ett besök i Östersund också då. Saknar snön, skidåkningen och vännerna som sagt. Ett viktigt inslag i julfestprogrammet är Jämtlands-sången, som ingår i folkviseavdeIningen. Några av studenterna skriver brev till Sverige, men inte alla får svar, tyvärr.

Slutar med önskningar om ett gott nytt år, mest av allt för sönderskjutna Jugoslavien och dess innevånare, ”Frid på jorden” är det helt ouppnåeligt?

Allt-gott önskas er hemma i Sverige! Och God Jul, eller  God fortsättning, och framför allt Gott Nytt År!