Vilnius den 5 sept. -92 

Värmebölja och Karins längtan efter surströmming

Vilnius den 5 sept. -92 

Postmannen ringde på min dörr i morse, inte bara en gång, utan tre gånger, innan jag fick på mig kläderna. Det var kärt att få brev från Bräkne-Hoby med ett livstecken från Dig. Vi har inte glömt bort Dig, må Du tro. Senast i går var Du på tapeten, när vi pratade litet löst om läsåret framöver. 

Visst vill vi ha besök av Dig i februari, men bara en vecka tycker vi är för kort tid, om det ska bli ett gott resultat av Dina lektioner. Tror du inte Du kan lösa det på något sätt, med koncentrationsläsning för Din teaterlinje t.ex.? Vi behöver Dig säkert två veckor, det är vi eniga om, Erika, Vitas och jag. 

Erika åker till Sverige på tisdag för att delta i Bokmässan i Stockholm och Göteborg. Då kan hon diskutera finansieringen av Din resa hit med Britta Holm på Svenska institutet. 

Vilnius är sig likt, men det byggs otroligt mycket överallt, medan det står stilla på många ställen, där det skulle behövas saneras och repareras. Den finansiella situationen är minst sagt problematisk. Priserna går upp, bensinen t ex steg i förrgår från 23 till 35 rubel, vilket gör att trafiken minskar i stan. Det var överhuvudtaget litet trafik på vägarna, när jag körde från Tallinn till Vilnius förra veckan. 

Här rådde värmebölja också då jag kom hit, +36 i skuggan och inte så mycket mindre på natten, hemskt! Det luktade illa ur floden, som har ovanligt litet vatten på grund av sommarens torka. En annan följd är dålig skörd och kanske brist på potatis. Om ett par veckor får jag besök från Östersund. Då ska jag beställa några kg mandelpotatis, och så surströmming förstås! Stackars grannar! 

Det var underbart att träffa studenterna och kollegerna igen. Det känns så meningsfullt att arbeta här. Alla är positiva, intresserade och varmhjärtade. Så många blombuketter jag har fått vid lektionernas början! Alla mina vaser är fyllda av astrar och rosor. Vilken härlig tradition! 

Vi hör av varandra igen, snart, hoppas jag. Till dess; ha de”’, som norrmännen säger!