Vilnius d. 8/9 -91

Ny i Vilnius - många intryck och reflektioner

Vilnius, d. 8/9 -91

Ja, jag vet faktiskt inte i vilken ände jag ska börja, lägenheten, huset, gatan, gamla stan, universitetet, studenterna, kollegorna eller… Allt är omtumlande, här är en annan värld i både tid och rum. Man möter ett fruktansvärt förfall överallt, men ibland upptäcker man skönheten i förfallet. Går in genom en port och finner en öppen gård, omgiven av tre våningars valvbågar, autentiskt 1500-tal, precis som i de italienska medeltida städerna. Huset jag bor i är från 1600-talet, det märks på de tjocka stenväggarna. l trappuppgången är det ruskigt, sex vindlande trätrappor, nedslitna till märgen på träet, det luktar illa inte minst från en död katt, som legat en och en halv vecka nu bakom en låst järngrind.

Min unga lägenhetsvärdinna som kom hit för att hämta böcker i går, efter två månader i Finland och Sverige, var gråtfärdig över smutsen och lukten. Hon ringde vännen, som ska komma hit och ta hand om eländet. Själv åker hon till Tartu på ett år för att undervisa i litauiska. Det är en otrolig tur för mig att ha fått den här lägenheten, för väl uppe efter tre låsta dörrar (gatuport med kodnummer) är jag nära himlen! Utsikt över små hustak i alla vinklar, fyra duvor som närmaste grannar, och om natten massor av stjärnor. De ser man var som helst i Vilnius, tack vare den dåliga gatubelysningen!

Mina två rum och kök har nog tre meters takhöjd, målade trägolv, två kakelugnar i brunt, stenväggarna målade av Dalia i ljusgult, enkla men trivsamma möbler, enligt henne själv hoprafsat arvegods. Hennes far ska komma hit från Siauliai, en stad halvvägs till kusten, för att montera upp en dusch i ett hörn av köket. Gasspisen är snabb och lättskött, men inte kommer det att bli mycket matlagning på den, däremot kaffe och te i tid och otid. Jag bor nämligen så nära universitetet, att det är lika nära hem som till dess kafeteria. Har redan haft besök av kollegorna i norska och svenska, professorn i franska och hans fru, några studenter m. fl.

Precis som Signild i Uppsala kan jag säga, att jag har universitetet på gården. Lektorn i Norska, Trond från Trondheim, är fruktansvärt avundsjuk. Han bor i ett rum på mittuniversitetets gästhus, och det skulle också ha varit min lott, om inte detta dykt upp. Där är det ju gratis förstås. För lägenheten betalar jag 20 dollar/mån, vilket är en månadslön här. Det är också min månadslön, så nu tär jag på kapitalet! Det gör jag också, när jag går på kafé eller restaurang.

Förra lördagen blev Trond och jag guidade i en historisk stad, Trakai, strax utanför Vilnius, av en amerikaniserad, mycket kunnig ung kvinna, Kornelia, som tog oss till den bästa restaurangen där. Vår trerättersmiddag där med gick på 70 rubel (5 rubel = 1 krona). Alltså middag för tre gick på 14 kr! Det är ruskigt! Vi åt också middag på Vilnius bästa restaurang här i gamla stan med internationell meny en eftermiddag efter plugget. Hovmästaren i frack, kyparna i långa förkläden, flera rum med luftkonditionering, soft musik, perfekt dukade bord med otal glas. Den middagen gick på 100 rubel per person (20 kr), då med hembryggt starkt öl, och med tre rätten av god kvalitet.

Den ekonomiska situationen för balterna, är katastrofal. De själva har ju inte en chans att åka utomlands, annat än på stipendium eller någons inbjudan och underhåll.

Andra exempel på utgifter här: bensinen 40 kopek/liter (= 8 öre), pepsi 1,50 (= 30 öre), limpa 60 kopek (= 12 öre). Frissan som klippte och gjorde mig jättesnygg i håret tog 14 rubel (= 2,80 kr). Ekonomin måste ju snarast anpassas till västlig valuta om förhållanden ska jämställas. Själva har de ont om pengar och brist på det mesta.

Erika, lärare i svenska, ansvarig för den skandinaviska institutionen (som är värd flera sidors beskrivning), använder tygblöjor (!) till sin 9 månaders baby. Hon har studerat ett halvår i Uppsala, doktorerat på nordiska sjötermer i Leningrad (på ryska, under protest) är helfrälst för Bohuslän efter en sommarkurs på Tjörn. Hon går fram som en tank, trots sitt madonnelika utseende, för att skapa drägliga förhållanden för den skandinaviska institutionen. Hennes man är fysiker, och de turas om med barnpassningen.

Den skandinaviska institutionen är långt ifrån färdig. Men med Erikas entusiasm och press på dekanus för filologen, och vår närvaro, kommer vi snart att få ett eget rum med ett skrivbord för tre, bokhyllor för vår litteratur, tidningar och tidskrifter, telefon och mottagningstid. Allt är ett pionjärarbete. Det är andra året med undervisning i svenska, första året för norska och om en månad kommer en dansk lektor.

Mina studenter, 14 st andraårselever är jätteduktiga, särskilt de fem, som varit på 4-veckors sommarkurs i Sverige, två stycken på Birka, Östersund, två på Ålsta i Medelpad och en på Bräkne-Hoby folkhögskola i Blekinge. Dessutom ska jag ha åtta studenter, som gör sin femte termin vid universitetet, eng. fy. hist. och journalist-studerande. De har inte infunnit sig ännu på grund av utlandsvistelse. I oktober sätter jag igång med en ”hobby-grupp”, ca. 30 st. som ska delas i två. De började läsa svenska i våras, så där får vi nog börja om från början. Som mest ska jag ha 14 lektioner per vecka. Underbart i jämförelse med Komvux i Östersund! Nu har jag verklig tid att planera och efterarbeta för eleverna individuellt. Vi har rivstartat med processkrivning och loggböcker, litteraturläsning och uttalsövningar. Tack och lov, att jag hade bilen fullpackad med litteratur och hjälpmedel.

Nu till gamla stan och min gata. Pilies Gatve är tydligen ströget här. Alla slags människor rör sig fram och tillbaka; punkare, utslitna gummor och individer, raffiga studentskor och barnfamiljer. Det är gott om affärer av olika slag, bokhandel, mjölk-, bröd- och köttbutiker, alla med köer (inne eller utanför) souvenirbutiker, frisör och ett flertal barer och kaféer. Det är en underlig stämning på gatan.

När jag kommer ut ur min port känns det som att hamna i en Bergman-film. Människorna är tysta, det hörs inga trafikljud. Gatan är avstängd för biltrafik i den ände, som vetter mot katedralen. Den ligger alltså bara ett kvarter från min bostad. Det runda tornet, som är fristående ungefär som Pisas, fast inte så mycket lutande, har klockor som slår varje kvart, hörs även från min bostad.

På andra sidan gatan ligger alltså universitetet, som består av många byggnader från 1500-talet. 1979 firades 400-årsjubileum och då utrustades det med konstnärliga alster av Litauens främsta konstnärer. Det finns freskomålningar, mosaiker, statyer på en mängd ställen. Bokhandeln t.ex. har underbara valv med takmålningar i bästa Mickelangelo-stil!

Salarna för undervisningen är urusla. Där jag håller till, finns en liten grön tavla, uppallad på två stolar. Den bärbara arbetsprojektorn (overhead) som jag hade med från Östersund är värd sin vikt i guld! Det går faktiskt att visa på väggen mellan fönstren, även om den är smal. Övriga väggar upptas av ett otal dörrar till skrubbar!

Kopieringsmöjligheter lika med noll. Kontorspersonalen vänlig, beklagande sin egen situation och ännu mer oss utlänningar. Men nu hoppas vi få hit kopieringsmaskinen skänkt av Rotary i Halmstad när ambassaden öppnats, och Nordiska rådets informationskontor håller på att ställas i ordning. Här händer ju otroliga saker varje dag! ”Det är ett mirakel”, sa min väninna från Tallinn, som mötte vid båten och åkte med mig i bilen till Vilnius för att hjälpa mig till rätta. Det upprepade hon gång på gång under färden genom Estland, Lettland och Litauen. Sträckan Tallinn – Vilnius är 60 mil; den tog oss 11 timmar med picknick på fin strandsand i Rigabukten, men med smutsigt vatten. Första dagen här ägnade vi åt sightseeing och invigning av den första utländska ambassaden – den svenska!

Terminens första dag på universitetet blev både högtidlig och rolig. Rektorn höll tal på latin och litauiska, sångkören sjöng, och vi gick alla i procession runt valven förbi stentavlor med bemärkta personers namn. Sedan följde den humoristiska delen, skändning av förstaårseleverna ute på gården, i fontänen bl. a. På kvällen sång och dans på samma gård. Den andra helgen här har en musikfestival ägt rum. Musiker och sångare från Oslo, Berlin, Estland och Leningrad har spelat barockmusik på gamla instrument. Sista konserten ägde rum i universitetets kyrka med ljusspel i olika färger under valven. Musikanterna uppträdde i sammetsbaretter, slängkappor, genombrutna puffbyxor, med fyra konserter på två dagar, varje inträde kostade två rubel (=40 öre).

Nästa dag ska vi gå på operan med en norsk delegation, som väntas hit. Som ni hör, så händer det något jämt. De politiska förändringarna är ju också så fantastiska. Men det är svårt för mig att följa med i dagshändelserna, eftersom jag aldrig lyckats få in svenska utsändningar. Men Norge hörs bra nattetid, och BBC och Voice of America har jag också fått in. Tänker ofta på er, men hinner inte längta hem. Ha det så bra, och lycka till med valet nästa söndag!

Kramar från