7 mars 1994

Karin är inne på sitt tredje år i Vilnius och längtar efter besök hemifrån.

Vilnius, den 7/3 -94

Kära vänner!

Hög tid för ett vårvinterbrev, eller hur! Egentligen är det fortfarande vinter här med snödrivor mitt i stan, vådligt moddiga gator med blankis under, så fötterna glider hit och dit. Har klarat mig utan benbrott hittills, men jag undrar hur det ser ut på sjukhusen. Ungarna har ju jättekul med kälkar och pulkor i parkerna, och det åks skidor i omgivningarna, fast jag inte har sett mycket av det. För min del blir det alldeles för litet friluftsliv. Känner mig något avundsjuk när det kommer hänförda beskrivningar hemifrån om skridskoåkning och fjällturer. Men jag tröstar mig med kulturevenemang, konserter, opera och konstutställningar. Dessutom tar vi alla tillfällen att fira födelsedagar med uppvaktningar och social samvaro.

Vi, det är fortfarande två norska lektorer, en och en halv dansk, dvs danske ambassadörens fru har halvtid hos oss, en svenska samt två ”infödingar” som undervisar i svenska. Ibland träffar vi också litauer från andra institutioner, som kommer och tittar in på ”skandinavistikos katedra”, eftersom ryktet går om den mest välförsedda institutionen på universitetet. Ja, vad sägs om språklabb, datorer, kopieringsmaskin, vit tavla med spritpennor, massor med böcker, senaste tillskottet SAOB i 31 band som gåva från Svenska Akademin.

Ofta dyker det upp intressanta människor från utlandet, som bara vill hälsa på. Då kopplas samovaren (elektr.) på, och vi får en pratstund. Det finns det alltid tid till.

I dagarna tre har det varit marknad på stan med otroligt mycket folk på gator och torg. Särskilt på min gata, Pilies (=Slottsgatan), har försäljarna trängts på båda sidorna för att sälja sina egna produkter, keramik i de mest fantasifulla former, träskedar och skulpturer, virkade och stickade dukar och kläder, hembakt bröd mm mm. De har förberett sig för den här dagen under hela året, enligt uppgift. Dessutom spelas och dansas det av hjärtans lust var som helst, när som helst och hur som helst.

Man blir helt överväldigad av all livsglädje och spontanitet, ungdomar som trakterar dragspel, basfioler och allehanda hemgjorda instrument. Och som dom sjunger! Mest unga män som tydligen kan de gamla folkvisorna, och de drar åhörarna med sig i sjungandet. Vid såna tillfällen önskar jag att jag hade en videokamera för att fånga upp ljudet också. Har knäppt ut en rulle med diabilder, alltid något.

Nästa evenemang blir söndagen före påsk. Då kommer allt detta att upprepas, plus försäljningen av ”verbas”, långa eller korta pinnar med torkade blommor, konstfärdigt arrangerade. De bärs omkring, ges bort i present och pryder hemmen. Till kyrkan bär man vide och gröna kvistar. Nu undrar jag om det kommer någon och hälsar på mig under påsken! Det skulle vara mer än trevligt. Här finns ju så mycket att se och göra. Än så länge är inte Vilnius nerlusat av turister som Riga och Tallinn, på gott och ont.

Det finns allt att köpa i affärerna nu, matvaror, kläder mm från Västeuropa. Priserna är nästan i klass med hemma, så för invånarna är det fruktansvärt dyrt. Min månadslön är nu uppe i 300 Litas i månaden (= 600 SKR). Vår sekreterare har 100 Lit/månad! Det räcker knappt till maten, men hon bor som så många andra hemma hos föräldrarna, så tillsammans klarar de sig tydligen.

Olympiadinvigningen och finalmatchen Canada-Sverige såg jag hos norske Gunnar, eftersom min TV består av en liten svartvit ruta. Det var ju också det mest sevärda. Gissa om vi har tråkat och gratulerat varandra, så många lysande tillfällen som det varit! Har också följt med i DN, särskilt om det handlat om Östersund och Christer Persson. Hur ska surjämtarna kunna förvandlas till lika glada och vänliga värdar som norrmännen varit? Det var en svår fråga.

Under slutet av höstterminen och den senaste månaden har vi utarbetat kursplaner för svenska/norska/danska som biämne och som huvudämne. Det har tagit tid på våra veckomöten, innan vi jämkat hop våra olika krav och önskemål. Men nu är vi äntligen klara, i grevens tid, eftersom svenskarna kommer fram till slutexamen i vår. De flesta i huvudgruppen läser den här terminen vid svenska universitet och folkhögskolor, 10 av 14, så det är bara 4 kvar. Först i mitten av juni kan vi ha prövningarna, vilket betyder, att jag kommer hem lagom till midsommar. Men jag kan ju inte klaga, när julferierna varade ända in i februari.

Nu ser vi fram mot vårfloden, som måste bli överväldigande. Längre fram tänker vi göra utflykter västerut och möta storkarna, som har bon efter hela vägen mot kusten. Det är en exotisk upplevelse att se dem och höra deras klapprande. Välkomna hit och delta i våra exkursioner! Jag har ju bilen här, och det finns både buss- och tågförbindelser om vi blir många.

Slutar med massor av varma hälsningar till alla nära och kära!

P S

Faktiskt arbetar jag också en hel del här. På universitetet har jag fyra grupper i svenska. Utom den lilla med fyra sistaårsstudenter, så är det två med nio studenter och en nybörjargrupp med 15 studenter. Tre kvällar i veckan har jag kvällskurser för ”folk från stan”, så då är jag ganska mör, när jag slutar kl 8. Men det är ju ett sånt tacksamt jobb, och det blir aldrig enahanda.

Situationen i skolorna här är katastrofal: Lärarna, särskilt i engelska, flyr till bättre betalda arbeten för utländska företag. Där kan man tjäna en månadslön på en dag! Även universitetet har stor brist på lärare; professorer och docenter klarar sig inte på sin lön, utan måste ta extra arbeten.

I helgen som gick gjorde jag en intressant utfärd tillsammans med mina vänner från ambassaden och danske Ebbe. Vi besökte Vitrysslands huvudstad Minsk och den mindre staden Lyda med ett stort glasbruk, där vi köpte kristallglas i klassisk modell. Det var märkligt att växla pengar där, för 50 dollar fick vi en halv miljon rubel. Glasen kostade mellan 10 000 och 15 000 styck! I Minsk hamnade vi på vernissage i ett ”konstpalats” med ett konstverk var av en massa konstnärer. Vi blev förtjusta i många, men det var bara Ebbe som hade tillräckligt med pengar kvar efter glasinköpen för att köpa en tavla. Mycket av konsten där har traditioner från Chagall. Hans födelseby ligger ju inte så långt från Minsk. Vi ska dit igen, fast staden har dåligt rykte för sin fulhet. 90 % av staden förstördes under andra världskriget och är uppbyggd i stalinistisk stil. Men det är ju också historia nu.

Till Kaliningrad har just kommit en ung lektor i svenska. Han kom hit härom dagen för att hämta en dator. Tågresan hit tog honom 9 timmar – på träbänkar! Han tyckte att han kommit till civilisationen här i Vilnius. Kaliningrad är så fattigt och eländigt, men han var förberedd på det och kommer säkert att klara jobbet bra tack vare vänliga kolleger på engelska institutionen och de intresserade studenterna.

Livet här i Vilnius är hårt för invånarna. Vår sekreterare och bibliotekarie har bara 180 litas/månaden (-360 SEK) och många matpriser är i klass med de svenska. För att inte tala om telefonkostnaderna! En minut till Sverige kostar ca 12 kronor! Mjölken kostar 2 kr och bensinen 3 kr. De får nog leva på potatis och rotfrukter. Vi lektorer har ca 800 kr/mån.

Ett besök på Neringa, det kuriska näset, har jag också hunnit med. Cecilia på ambassaden kör så gärna med sin grönskyltade bil, som aldrig blir stoppad i några kontroller, mycket bekvämt. Man kör motorvägen 30 mil till Klaipeda vid kusten. Där övernattar vi hos min svenska kollega, som är glad för besök. Sen tar vi en kort färjtur genom hamnen och är ute på näset. Där har man havet på båda sidorna med breda sandstränder, Litauens Blåkulla, ett skogsparti med spännande träskulpturer och en intressant liten stad, Nida, där Tomas Manns sommarhus finns kvar som museum. Där går också gränsen till enklaven Kaliningrad, som är omöjlig att passera utan visum.

Som ni hör är det ett omväxlande liv här, och det trivs jag med. Roligt är det också att få besök från Sverige, att få visa allt fint som finns här i Vilnius och Litauen. Det är ju ett litet land jämfört med Sverige, inga avstånd här inte!

Stort tack för senast! Många hälsningar från