3 juni 1994

Utflykter och tentamina är vardag för lektorer i juni.

Vilnius, den 3 juni -94

Kära Vänner!

Dags för ett rundbrev igen, ett försommarbrev den här gången. Vill bara tala om att jag lever, om inte i högönsklig välmåga, så näst intill. Jag har alltså inga fysiska krämpor, tar fortfarande vartannat steg i trapporna, när inte situationen kräver ett värdigt gående, vid ambassadmottagningar, konserter o dyl. Sådana har duggat tätt på sistone, 17 maj och 6 juni bl a. Säsongens sista konsert på Philharmonin var en höjdpunkt med spansk musik, de Falla och Ravels Bolero, som fick publiken att först tappa andan, sen applådera, stampa och ropa bravo. Det händer ofta här på Operan att folk är så entusiastiska.

En annan konsert med Europeiska ungdomsorkestern, Vladimir Ashkenazy som dirigent och sonen Alexander som klarinettsolist, var också en höjdare. Ca 120 unga elitmusiker från olika länder, utvalda bland. 4000 sökande enl. programmet, spelade gudomligt under den gladaste och mest uppsluppne dirigent jag sett och hört, (från Mozart till Grieg, musiken alltså).

Inga besök av ”gamla” vänner har förekommit under vårterminen. Var har ni blivit av, alla ni som ställt i utsikt att besöka mig under det här läsåret? Nu håller Vilnius på att förlora sin öststatskaraktär. Det finns massor av hotell, affärer, restauranger och tom, service ibland. Mycket är fortfarande billigt för utlänningar, men priserna stiger oroande snabbt, långt före lönerna. Hos frissan betalar man nu 10 Litas (=20Kr), för manikyr 7 Lt (14 Kr), bensin 1,20 Lt och mjölk 0,70 Lt. Allt mycket dyrt för landets invånare som har mellan 150 Lt och 400 Lt per månad i lön.

Under påsken åkte vi till Druskininkai, en kurort i södra Litauen. Vädret var inte det bästa, mest regn, men vi gjorde intressanta besök i kyrkor och muséer. Särskilt ett, där vi känner chefen sen tidigare. Han guidade oss fem skandinaver personligen och berättade allt som är värt att veta och mer till, om Litauens store målare och kompositör Ciurlionis, vars hem utgör en del av muséet. Det mesta av hans konst finns i Kaunas, på ett underbart konstmuseum.

En annan utflykt, som blev varm och solig, gjorde vi i maj till Klaipeda och Nida på det ”Kuriska näset” med väldiga sanddyner och hav på båda sidor. Stränderna är breda och milslånga som i Grekland; kommer säkert att bli nerlusade av västeuropeer, men än så länge verkar de orörda. Vi letade förstås bärnsten, men hittade bara snäckor, vackra de också. Ett ruskigt stort och rostigt krigsfartyg låg långt upp på stranden och ett förfallet vakttorn påminde om den hemska tiden, då detta område var militärt och helt avstängt. I staden Nida, en liten idyll kan man besöka Tomas Manns hus, omgivet av hans egenhändigt planterade tallar, med ett underbart läge högt över vattnet. Där är också gränsen till den av litauer fruktade enklaven Kaliningrad. Vi åkte fram till gränsvakterna i sina ryska uniformer, gjorde oss troskyldigt dumma och bad att få åka bara fram och tillbaka till staden Kaliningrad för att se den som turister. Men det var kalla handen. ”Åk tillbaka till Litauen!” De såg farliga ut med sina gevär, så det gjorde vi gärna.

Badorten Palanga med sevärt bärnstensmuseum hann vi också med under denna weekend. Vi besökte vår svenska kollega i Klaipeda, som ordnat bekvämt husrum åt oss i universitetets gästhus. Hon har förresten kommit till Vilnius med 15 studenter för att pröva vårt språklaboratorium under några intensiva lördagstimmar. Av dessa studenter fanns några som aldrig tidigare varit i huvudstaden (30 mil)! På hemvägen från kustutflykten stannade vi vid ”IX fortet” utanför Kaunas, ett minnesmärke och museum över 50000 dödade judar. Det är en ruskig upplevelse och det finns flera av det slaget, även här i Vilnius.

Resten av hemfärden blev spännande. Min gamla SAAB la av, orkade inte mer, sa den. Trots mina vaga protester fyllde danske Ebbe motorolja i växellådan, som hade läckt betänkligt, och si – det fungerade. Vi kom fram till Vilnius och sen dess har bilen stått på verkstan. Nu är den till salu här. Per i Stockholm har köpt en nygammal vals åt mig i Östersund(!), Den 17 juni kör Per och Elinor hit den, stannar några dagar, och sen får vi sällskap hem till Sverige den 22 juni. Härligt! På midsommarafton är jag bjuden på bröllop i Kungälv. Också härligt!

Den här brevskrivningen utgör min avkoppling just nu. I två veckor har vi haft tentamina och examina, först skriftliga prov, sen muntliga, med studenter som läst svenska i två terminer, i fyra terminer och slutexamen för dem med svenska som biämne efter sex terminer. Återstår gruppen som haft svenska som huvud-ämne i åtta terminer. De har sina skrivningar 14-15 juni och muntan den 20 juni. Det blir Erika och jag med Anders Kreuger som extern censor som sköter det. Det ska bli mycket intressant, eftersom 11 av de 14 har det här läsåret varit en eller två terminer på svenska universitet eller folkhögskolor. De har verkligen fått chansen att finslipa svenskan inför sin BA-examen.

Det har varit jobbigt med allt rättande och utformande av proven, men ack, så roligt att konstatera att eleverna, studenterna har lärt sig att uttrycka sig på svenska, både skriftligt och muntligt! Från noll har de på den här tiden uppnått ett mycket gott resultat. Erika och jag var lika lyckliga efter varje tentamen, då vi diskuterade tidningstexter av varierande svårighetsgrad med dem. Vilket meningsfullt arbete vi har, och att få uppleva resultatet av det!

Nu är det syrenernas tid här, så mycket hägg har det inte varit, men däremot kastanjer i mängd. Ett annat resultat av alla tentamina är blommorna som studenterna överöst oss lärare med. just nu har jag sju buketter hemma och tre här på institutionen, rosor, fresia, liljekonvaljer, vita liljor och orkidér.

Under sommarlovet kommer jag att flacka runt i Sverige som vanligt. Adressen i Ö-sund är alltid gångbar för eftersändning. Gullbringa blir väl den fasta punkten; PL 7796, 450 81 Grebbestad. Nu finns det telefon där, 0525-21032. Ring och kom och hälsa på!

Massor av sommarhälsningar