29 september 93

Karin är tillbaka i ett Vilnius som både fått besök av påven och en egen valuta.

Vilnius, den 29/9 -93

Hej alla vänner!

Äntligen ett livstecken från Litauen! Visst lever jag, och det hoppas jag ni gör också. Vad ska jag skylla min tystnad på? Den första veckan i september ägnades helt åt påvebesöket, även för oss protestanter. Det har också tagit tid att vänja sig vid den nya valutan, litas, som kom i somras. Nya kolleger har vi fått, en ny norsk gästlektor här på institutionen, och på pedagogiska institutionen har de äntligen fått en svensk lärare, utlånad från lärarhögskolan i Stockholm. För mig är det helt underbart att få en svensk kollega, även om vi inte har samma arbetsplats.

Båt- och bilresan gick bra den sista augusti. Med en gammal bil är det alltid lika spännande, likaså om bensinen ska räcka till nästa tankställe, de är inte alltför frekventa! Gränspassagerna har förenklats med tiden; nu blir man inte tillfrågad av den första gränsvakten om man har cigaretter att ge honom för att han ska lyfta bommen. Men man blir i alla fall förvånad över att de är beväpnade med gevär och ganska stränga vid passagerna mellan Estland, Lettland och Litauen. Vi är ju vana vid resorna mellan länderna i Norden och Europa, då man knappt får visa passet.

Det kändes som att komma hem, väl framme i Vilnius. Samma centrala lägenhet med samma risiga entre, nya vildkatter i trappan, staden i full grönska, universitetet i full färd med målning och upprustning inför påvebesöket, dock bara på framsidorna som Den helige fadern skulle passera! Han höll dock god min och gjorde succé vid alla sina framträdanden, uppskattades även av de icke troende bland befolkningen för sina uttalanden om kulturen och politiken.

Under de fyra dagarna var staden helt upp-och-nervänd med avspärrningar och poliser överallt. Själv fick jag inbjudningskort till gården framför St Johns, universitetskyrkan, dit han kom på söndagskvällen med hela sin ”svans” för att möta kultureliten. Efter detta möte stod han en lång stund på kyrktrappan och talade till oss ”vanliga” med skämtsamma inslag att döma av alla skratt som hördes. Halt spontant tog någon upp en hyllningssång till honom. Det var det närmaste jag kom honom, men det kändes litet historiskt. Påven har försökt att få komma till det genomkatolska Litauen två gånger tidigare under 80-talet, men det har inte lyckats.

Den nya egna valutan är svår att lära sig hantera, eftersom mynten är så lika mellan litas och centas, motsvarande kronor och ören. De har samma silverfärg och storlek; på med glasögonen för att läsa den lilla texten på dem. Lyckligtvis träffar jag bara ärliga människor, som plockar själva ur börsen. Den enda skillnaden är vikten på mynten. Just nu motsvarar en litas två svenska kronor, så vår månadslön, ca 200 lit uppgår ju till 400 SVKR. Sekreterare och bibliotekarie hos oss har 100 lit/månad, så man kan förstå hur svårt det måste vara att leva, når t ex ost kostar 5-7 lit/kg, en enkel måltid på univ.kantinen 2-3 lit, kostnad för gas och el 80 lit/mån (!).

Än har inte värmen kopplats på, temperaturen måste vara +5 grader tre dagar i sträck, innan det sker. Alltså går vi här och huttrar och muttrar om dagarna, både på arbetet och hemma. Stearinljus och tända gaslågor på spisen hjälper upp en del, men man härdas och vänjer sig vid att ha 14 grader i sovrummet och överlever tack vare duntäcket.

I tre veckor har vi haft en gästföreläsare från Biskops-Arnö, Göte Ask, som berättat och visat diabilder om nordisk kulturhistoria, från hällristningar till modern konst, allt mycket intressant och lärorikt. Jag missade inte en enda timme, men behövde inte delta i tentamen som följde för studenterna, nog för att jag skulle ha klarat den, men det är skönt att slippa pressen. Alla klarade sig utom en, som hade försummat några viktiga lektioner.

Just nu är professor Kuzmenko från St Petersburg här, föreläser om runor för de norska och danska studenterna och tenterar våra svenska. Det år ett kärt återseende, eftersom han var med på vår studieresa till Sverige i våras och vi njöt av hans kunnighet och charm i elva dagar.

Nästa helg blir det en konferens i Lettland för lärare i svenska från hela Baltikum, ca 30 inhemska och endast fem svenska. Det ska bli intressant att delta och träffa dem. Jag kör bil och har som passagerare min unga kollega Jurga och min likaledes unga chef Erika, som tar 2-åriga dottern Ona med för att lämnas hos mormor i Riga.

En annan stor händelse här var när vårt språklaboratorium, skänkt av Nordiska rådet, invigdes i närvaro av Per Unkel, Rektor vid VU, ambassadörer m fl höjdare. Stor panik rådde fem minuter före detta högtidliga tillfälle, då vi saknade både sidenband att klippa av och den obligatoriska champagnen. Men med språngmarscher hit och dit räddades situationen och det hela avlöpte programenligt.

Nu har jag berättat en del av upplevelserna under september. Hur är det hemma i Sverige då? Hör raspiga nyheter mellan kl 6 och 8 på morgnarna, Dagens Nyheter har inte behagat komma ännu. Om någon vill skriva till mig under hösten blir jag jätteglad. Ännu gladare om någon kommer på besök, husrum ordnas – gratis. Adress och telefon är samma som i fjol.