28 febr. -95

Institutionen har skaffat sig ett videotek med Astrid Lindgren-filmer, bland annat.

Vilnius, den 28 febr. -95

Hej

Här kommer ett rundbrev med senaste nytt från östfronten. Allt är sig likt, brukar man säga, men det stämmer inte här. Varje vecka, nästan varje dag inträffar något oväntat.

Dessutom skickar jag Dig tidigare brev, som Du inte fått, eftersom jag inte hade Din adress. Tidningen innehåller kanske något intressant för Dig som svensk och tidigare Vilnius-besökare. På sidan 26 finns en djärv intervju med dåvarande svenska ambassadören, gjord av John Gilbert, en ung amerikanare, som jobbar här på universitetet. Och på sid. 43 kan Du se en tavla som jag har köpt direkt av konstnären, Audrius Puipa. Den hänger på väggen i min lya, alltså en grafik, nr 3/12, i svartvitt, ej färg som på bilden. Den föreställer målaren R. Slizys ateljé, med en massa roliga och absurda detaljer. På tavlan har han skrivit ner en beskrivning (på engelska i tidningen).

Jag har redan haft glädje av videoinspelningar från Sverige. Hade en hel lektion om Bror Hjorth för den avancerade kvällsgruppen kring TV-programmet och flera reproduktioner som vi har här sen förut. Nu ser jag fram mot Zornfilmen också, dvs den från hans självbiografi. Varje tisdagskväll 6 veckor framåt ska vi visa Astrid Lindgren-filmer för alla intresserade. Sen blir det några ”vuxen-filmer”. Mina medhavda småkeramikhus gav tillräckligt med pengar för 10 videofilmer, så nu har vi ett litet videotek också.

Det blev en lugn, men vemodig överresa med Mare Balticum. Desto värre blev bilfärden Tallinn – Riga – Vilnius. Först snöstorm med dålig sikt. Mötte en bil som körde av vägen alldeles framför mig – på min sida! Stannade förstås, men slapp ingripa, då en estnisk bil också stannade. De sista 20 milen blev verkligt svåra med glashal motorväg. Jag måste köra i vägkanten där det fanns snö. Det gick långsamt fram, 50-60 km/t, men jag kom ändå fram, trött men tacksam över att inget hänt mig. Här var det faktiskt vinter de första två veckorna i februari, men sen kom regnet, snön försvann och nu kan man ibland känna vår i luften.

Arbetet har kommit igång på universitetet. Studenterna är glada och duktiga, så det är ett nöje att undervisa. Vi har fått en ny ung kvinnlig lärare i svenska, som har fått ta hand om en nybörjargrupp. Vår danske lektor lämnar oss i april för att bli chef för nordiska ministerrådets informationskontor här i Vilnius. Han kom samtidigt som jag, hösten -91, så det blir tomt utan honom. Först till hösten kommer en ny dansk. Själv blir jag kvar även nästa läsår, och sen är det bara en termin kvar till pensionen vad hittar man på då?

Kulturlivet fick en rivstart här med Beethovenkonsert i St Johns-kyrkan, solistkonsert på Operan med den store tenoren Noreika, balettföreställning av Don Quijote, allt inom den första veckan. Nästa söndag ska vi gå på operamatiné, sex barn och fyra vuxna, för att se Doktor Dolittle. Före jul var vi samma gäng och såg Hans och Greta och Snövit och de sju dvärgarna. Det är en upplevelse att se och höra barnpubliken. Visserligen är vuxenpubliken också mycket entusiastisk och applåderar och ropar bravo under föreställningarna, och familjerna har har ofta barnen med på opera och konserter. Efter ridåfallet är det alltid en ström av människor, ofta barn, som rusar upp på scenen med blommor.

I helgen som gick gjorde jag en intressant utfärd tillsammans med mina vänner från ambassaden och danske Ebbe. Vi besökte Vitrysslands huvudstad Minsk och den mindre staden Lyda med ett stort glasbruk, där vi köpte kristallglas i klassisk modell. Det var märkligt att växla pengar där, för 50 dollar fick vi en halv miljon rubel. Glasen kostade mellan 10 000 och 15 000 styck! I Minsk hamnade vi på vernissage i ett ”konstpalats” med ett konstverk var av en massa konstnärer. Vi blev förtjusta i många, men det var bara Ebbe som hade tillräckligt med pengar kvar efter glasinköpen för att köpa en tavla. Mycket av konsten där har traditioner från Chagall. Hans födelseby ligger ju inte så långt från Minsk. Vi ska dit igen, fast staden har dåligt rykte för sin fulhet. 90 %. av staden förstördes under andra världskriget och är uppbyggd i stalinistisk stil. Men det är ju också historia nu.

Till Kaliningrad har just kommit en ung lektor i svenska. Han kom hit härom dagen för att hämta en dator. Tågresan hit tog honom 9 timmar – på träbänkar! Han tyckte att han kommit till civilisationen här i Vilnius. Kaliningrad är så fattigt och eländigt, men han var förberedd på det och kommer säkert att klara jobbet bra tack vare vänliga kolleger på engelska institutionen och de intresserade studenterna.

Livet här i Vilnius är hårt för invånarna. Vår sekreterare och bibliotekarie har bara 180 litas/månaden (=360 SEK) och många matpriser är i klass med de svenska. För att inte tala om telefonkostnaderna! En minut till Sverige kostar ca 12 kronor! Mjölken kostar 2 kr och bensinen 3 kr. De får nog leva på potatis och rotfrukter. Vi lektorer har ca 800 kr/mån.

Ett besök på Neringa, det kuriska näset, har jag också hunnit med. Cecilia på ambassaden kör så gärna med sin grönskyltade bil, som aldrig blir stoppad i några kontroller, mycket bekvämt. Man kör motorvägen 30 mil till Klaipeda vid kusten. Där övernattar vi hos min svenska kollega, som är glad för besök. Sen tar vi en kort färjtur genom hamnen och är ute på näset. Där har man havet på båda sidorna med breda sandstränder, Litauens Blåkulla, ett skogsparti med spännande träskulpturer och en intressant liten stad, Nida, där Tomas Manns sommarhus finns kvar som museum. Där går också gränsen till den ryska enklaven Kaliningrad, som är omöjlig att passera utan visum.

Som ni hör är det ett omväxlande liv här, och det trivs jag med. Roligt är det också att få besök från Sverige, att få visa allt fint som finns här i Vilnius och Litauen. Det är ju ett litet land jämfört med Sverige, inga avstånd här inte!

Många hälsningar från