12 september -94

Karin skriver ett långt brev och lägger med utdrag ur sin dagbok.

Vilnius, den 12 sept. -94

Några rader för att tala om hur det står till här nu i början av höstterminen. Resan hit gick bra, utan intermezzon vid gränspassagerna mellan Estland, Lettland och Litauen. När jag kom iland i Tallinn frågade de efter ”Gröna kortet”, som Estline i Stockholm sagt att jag inte behövde. Det hjälpte inte med alla möjliga försäkringspapper som jag visade upp – det var bara att betala 12 dollar för att få passera. Baltikum mötte med hårda regnskurar, men i motsats till den gamla SAABen är min nygamla Honda helt regntät, så det kändes bara uppfriskande.

Härom kvällen upplevde jag förresten det intensivaste åskväder sittande i bilen, eftersom blixtarna var så otroligt täta och vackra att titta på, och skyfallet omöjliggjorde promenaden hem från parkeringsplatsen. Gatubelysningen slocknade, men i ljusskenet från blixtarna såg jag människor som stod i alla portöppningar. Det hela var precis som i en film, där brandkåren åstadkommer regnet. Inte för att jag är åskrädd, men bilen lär vara en säker plats, så jag satt kvar en hel timme av flera orsaker.

SAABen verkar vara svårsåld, eftersom de baltiska staterna införde en ny lag den 1 augusti med förbud för högerstyrda bilar. Dumt, va! Nu står den här utanför fönstret till skandinaviska institutionen, och jag väntar bara på att ”Vän av ordning” ska be mig flytta på den. I så fall vart? Tänk om någon ville stjäla den ändå! Kanske jag ska upphäva avställningen, höja försäkringen, ställa bilen på ett frestande ställe och hoppas på det bästa, eller… Kan jag få ett gott råd, så är jag tacksam.

Med jobbet är det bara bra. Vi, alltså Erika och jag, har börjat med en ny huvudgrupp i svenska, 16 unga studenter, som har 10 svensklektioner i veckan. De har fyra år framför sig till sin BA-examen. Den grupp som blev klar i våras är nu skingrad till jobb och andra studier. En jobbar på exportrådet på svenska ambassaden, en är sekreterare här på skandinaviska institutionen – underbart för oss alla med en som kan svenska. Några fortsätter på svenska universitet, men 6 finns kvar vid Vilnius univ., så jag har en dubbeltimme i veckan med dem för att upprätthålla deras kunskaper i svenska. Det får bli konversation och diskussion på ett mycket högt plan. De är så ambitiösa och ”lärda”. Nu känner vi varandra ganska väl efter tre års umgänge i lärosalar, i hem och på resor i Sverige. Mycket trevliga lektioner, tycker jag.

Så har vi också grupper som har läst svenska i tre år, två år och ett år som biämne. Alla är fina och begåvade elever, så det är roligt att gå till jobbet varje dag. Kvällskurserna ska starta i slutet av september. Det lär vara en uppsjö av anmälningar till nybörjarkursen enligt sekreteraren på Nord. ministerrådets informationskontor, som organiserar det hela. Det är ju smickrande att svenska är så populärt.

Nu nog om jobbet. Fritiden är ju också viktig. När man inte har familj här, och inte någon TV som är värd namnet, så har man gott om tid att läsa, lyssna på musik, gå ut på stan eller i naturen, vilket jag ofta gör. Nu finns Cecilia Ljungman (sekr. på Sv. amb.), som är i min ålder, och vi har mycket gemensamt. T ex fyra vuxna barn, var sin cykel, entusiasm för Vilnius, natur, böcker och musik m m. Hennes man är kvar i Sverige än så länge, så hon har också gott om tid. I söndags bjöd hon ett glatt gäng på middag. Det var Erika och Vytas med två barn, det nya ambassadörsparet med två barn, 6 och 8 år, ett ungt par i 30-årsåldern, alltså 12 personer, som åt ”Chili con carne” och glass av hjärtans lust.

Kommande söndag ska vi ha valvaka hemma hos ambassadören, det blir säkert lika glatt och trevligt, hur det än går med valet. Jag har röstat här på ambassaden, hade med mig egna valsedlar hemifrån. Vi skojade om att de hade räknat röstsedlarna som låg framme här för att kunna se vad folk röstat på, men där lurade åtminstone jag dem.

En ny norsk kollega har vi i år efter Trond och Gunnar. Vi saknar dem, men den nye verkar OK med humor och intresse för jobbet. Han har en ungersk sambo, som har börjat undervisa i ungerska. Med henne talar vi engelska. Nästa lördag ska alla träffas hemma hos mig. Vad ska jag bjuda på då? Det får väl bli sill och knäckebröd till att börja med som vanligt. När jag kom var lägenheten fräsch och nystädad. Det är min värdinnas mamma som alltid kommer hit och gör den i ordning när jag är borta. Visst har jag det bra!

Nästa vecka kommer ca 50 studenter, lärare och professorer från de nordiska länderna och östersjöländerna hit för en konferens som Erika organiserar. De ska hålla föreläsningar om sina specialiteter, grammatik och litteratur. Sveriges Radio bevakar det hela med Jörgen Cederberg som reporter. Så ni kan ju hålla ögon och öron öppna för vad P 1 kommer att bjuda på framöver. Det blir säkert någon bekant som intervjuas! Förutom det fullspikade programmet ingår operabesök, rundvandring i Gamla stan och utflykt till Slottet Trakai, välkomstmiddag och farvälparty med underhållning av våra studenter, svenska, norska, danska och isländska. Det blir också konferensens språk. Mycket spännande alltihop!

Stan är fortfarande grön och det är blomsterrabatter överallt. Blommor säljs på gator och torg. Enligt traditionen får man som lärare buketter och lösa blommor av studenterna då och då. Trots fulla vaser kunde jag inte motstå att köpa en bukett luktärter, mina älsklingsblommor, till det facila priset av 70 cent (= 1,40). Det påminner mig om studietiden i Umeå på 50-talet, då man köpte luktärter billigt från seminarieträdgården.

”Till flydda tider återgår min tanke än så gärna” (fritt efter Runeberg), äxen om nuet är intressant och.värt att uppleva. Alla fantastiska tpplevelser och goda vänner är ofta i mina tankar. Synd att det är så sällan vi kan träffas! Livet förändras verkligen för oss alla. Som vanligt påpekar jag att Vilnius är värt ett besök, kort eller långt, gärna medan.jag är kvar, så-jag får visa smultronställena!

Utdrag ur dagboken

Lördag före 1:sta advent  -94

Soligt, men kallt, ca -10. Gick till universitetsgården för att ta ett ömt farväl av den gamla SAABen. Köparen kom med dyr växellådsolja och si, den startade vid första försöket! Men fy, vilken svart rök den lämnade efter sig. Min lättnad var stor, ett bekymmer mindre.

Med den hittills väl fungerande Hondan skjutsade jag sen vår norske gästföreläsare till flygplatsen, fick en bukett rosor för besväret. Han skulle hem till Oslo för att rösta – JA? Ack NEJ! Eftersom solen fortfarande stod högt på himlen tog jag en tur ut till ett vattenfall i det vackra Belmonte för att plocka lingonris till luciakronan, men det blev blåbärsris i stället. Oerhört effektfullt var det med isdroppar i strandkanten. Synd att min kamera kom bort i våras! Ett annat pittoreskt motiv var hönorna som flaxade över hängbron framför fötterna på mig. En gumma från bondgården tilltalade mig med vänlig nyfikenhet en lång stund, innan hon upptäckte att den dumma utlänningen inte förstod ett ord av hennes ryska svada.

Vid solnedgången befann jag mig med en påse begagnade kläder utanför Moder Teresa-systrarnas lilla ”kloster”. De är fyra; två indiskor, en spanjorska och en polska, som hjälper de allra fattigaste och minst ansedda i stan, familjer till fångar t ex. Glada och tacksamma är de för det minsta bidrag; kläder, mat eller pengar. Sen en stilla hemmakväll för ovanlighetens skull med läsning av veckans tidningsskörd.

Söndag, 1:sta advent.

Helvita tak utanför mina fönster. Tände det första adventsljuset. Hade tur med radiomottagningen från P1 och kunde höra alla adventssångerna, novelluppläsningen och nyheterna. Halkade iväg på nysnön till kompisen Cecilia, åkte med henne och hämtade Erikas båda barn, 11 och 4 år, och ambassadörens båda pojkar, 8 och 6 år. Tillsammans med dem gick vi på operamatiné och avnjöt Humperdinks Hans och Greta, härlig musik och barnvänlig handling. På eftermiddagen middag hos Cecilia och Bosse med mycket ljus och musik, följt av ”Howards End” på video, som är verklig lyx för mig här. Kände verkligen stämning och trivsel hemma hos dem. Det kan inte hjälpas, men ibland känner jag hemlängtan, särskilt när jag tänker på barnbarnen. Tänk, om jag kunde få ta dem med på balett och barnopera, både här och där!

Måndag efter 1:sta advent.

Till univ. vid 9-tiden som vanligt. Nu slask och dimma, tyvärr. Inomhus på institutionen varmt och ombonat. Direkt efter lektionerna träning till luciafirandet i en av universitetets korridorer. 18 studenter sjöng av hjärtans lust, särskilt de tre stjärngossarna, Staffansvisan, Nu tändas tusen juleljus, Midnatt råder, Stilla natt och Luciasången förstås. Folk stannade i förbifarten och lyssnade förundrade till det konstiga språket. Den 13/12 ska de uppträda på ambassaden för alla ”höjdare” och torsdag den 15 har vi julfest med alla skandinaviska studenter som medverkande. Lärarna ska spela upp en scen ur ”Karlsson på taket”! Inbjudna är släkt och vänner, rektor och dekanus m fl.

Så långt dagboken. Över till nuet.
Vi jobbar för fullt med förestående tentamina och examen för en grupp med svenska som biämne. Allt ska ske i luciaveckan, skrivningar i början och muntliga i slutet, så det blir nödvändigt att ta till nätterna för rättning. Klarade skrivningar är ju förutsättning för att gå upp i muntan. Det är bara den skandinaviska institutionen som har detta före jul, för att vi gästlektorer vill åka hem för att fira jul. De andra har sina tentamina i januari och sen följer lovet fram till 10 februari. Det är ju underbart med ett så långt lov för min del, så jag hinner kuska runt i Svea rike och träffa släkt och vänner: Det skulle faktiskt vara roligt att pröva skidorna också, om bara riket kan bjuda på lite snö!

Det blir inte så mycket friluftsliv här som hemma. Jag bor alldeles för nära jobbet, går bara tvärs över gatan. Cykeln skramlar så hemskt, så den får stå fastkedjad i portgången. Kattorna är de enda som har glädje av den; en sitter på sadeln, och en på pakethållaren, när det är kallt och de fryser om tassarna.

Den svenska musikgruppen ”Kroumata” gjorde stor succé här i fredags. Filharmonin var så gott som fullsatt av entusiastisk publik, som applåderade till sig tre extranummer. Konserten innehöll modern slagverksmusik av bl a Sven David Sandström, som tydligen är i ropet i Sverige just nu, efter vad jag läser i DN. Synd att alla planer om besök av Länsmusiken i Östersund ser ut att rinna ut i sanden. Björn och jag har gjort våra tappra försök. Nu har han ju bytt jobb också, sitter i en enhet på kommunen i gamla rådhuset och råder över Östersunds väl och ve – tror morsan!

Har fått en urflott inbjudan till bröllop i Nashville dan före julafton. Ack, så frestande att åka, men ack, så dyrt! Per och Elinor får representera familjen Nordquist, när ”Amerika-brorsan” Trip gifter sig. De kommer säkert att få uppleva en festlig och intensiv vecka däröver.

För mig kommer jul och nyår bli höjdpunkter som mormor på Lidingö, och som farmor i Växjö! Det är lycka det, för mig! Enligt utsago längtar också både barn och barnbarn efter ”den landsflyktiga”. Tänker som vanligt ta vågen genom Lettland och Estland, och sen båten från Tallinn till S-holm. Det kommer att kännas vemodigt att färdas över Östersjön den här gången.

Björn kommer ner från Ö-sund, och vi får ta in i Pers och Elinors hus i Nacka. Där är lantligt och nära till naturen, men även goda förbindelser in till stan om man inte vill ta bilen.

Till sist: ETT GOTT NYTT ÅR!  önskar