Sista söndan i februari

Brevet påbörjas i februari och skickas efter den 8 mars, kvinnodagen.

PROSPEKT MIRA 8-4, KALININGRAD

Hej igen!

Det är sista söndan i februari år 2000, endast två dar kvar till mars. Har just avslutat en intressant roman av Torbjörn Säfve, Ivan Aguéli. Vilket liv han levde! Är det med verkligheten överensstämmande det som skildras? Nu kommer jag att se på hans tavlor med helt andra ögon.

Det blir slumpvis vad man läser här, beroende av vad som finns i de ca två hyllmetrar svensk skönlitteratur på institutionen. Nog hittar man något oläst. Nästa blir Göran Hägg, Den stora kometen (gammal från 1974). Gott om tid har vi i alla fall här, både Fredrik och jag, än så länge. Lektioner endast måndag, onsdag och fredag. De är med 2dra-års studenter som började läsa svenska i höstas. Som nybörjare är de förvånansvärt duktiga. Kan t o m läsa enkla tidningsartiklar och återberätta innehållet för kamraterna. Läraren ingriper dock ofta när det gäller uttalet. Men ivern att få framträda är det inget fel på. Knappt har den ene avslutat, förrän nästa är på väg fram för att skriva upp nya ord på tavlan.

Har börjat bekanta dem med den svenska sångskatten, en ny sång eller visa varje vecka. Vi ska ha en bred repertoar till Valborgs-firandet i vår. Den traditionen infördes här i fjol med utflykt och majbrasa vid havet. Tidigt midsommarfirande tänker vi oss också. Det verkar vara ont om inhemska traditioner. Första maj verkar de skratta åt. I mars kommer det till fler grupper som varit ute på praktik eller utomlands, så då blir vi nog mer upptagna. Det känns ju bra att göra rätt för förtjänsten. Studenterna är också så trevliga att möta och att undervisa. Professor Vera Zabotkina talade om för dem vid vår första lektion, ”hur tacksamma de skulle vara över de svenska lärarnas närvaro och deras vilja att avstå från ett bekvämt liv i Sverige och i stället finna sig i Kaliningrads hårda livsvillkor”.

Förra veckoslutet hälsade jag på i Vilnius, mötte gamla kolleger på ett kvällsparty och på institutionen, tittade in på Svenska Ambassaden, lyckades pricka in en konsert med mina favoriter, Vilnius-kvartetten, och blev även inbjuden till en Chopin-afton på Nationalmuseum. Bankbesök och inhandlande av kaffebryggare, skor och grytlappar hann jag också med på tre dagar! Höjdpunkten var i alla fall att träffa Erika, Ona och Jurgis. Pappa Vytas är ju i Stockholm. Måtte han hinna hem till den nya babyns ankomst i mitten av mars! Under julen hade familjen upplevt ”julgransbrand” i lägenheten med uppbrunna böcker, nedsvärtade tavlor och sotiga väggar som följd. Det mesta var nu åtgärdat, men visst syntes spåren ännu. De hade klarat branden själva utan brandkår, tappra människor!!!

Vilnius kändes för mig som att komma hem till ”civilisationen”, vackra byggnader och hus, släta gator och trottoarer att gå på, välordnade affärer och kontor. Visserligen blev jag vittne till en dramatisk kamp mellan ett medelålders par alldeles bredvid mig på banken. Två vakter måste skilja dem åt, undrar vem av dem som höll på att stjäla den andres pengar!

Här i Kaliningrad är det fortfarande ”skitväder” med lervälling och vattenpussar överallt på trottoarerna, som knappast gör skäl för namnet. Hundbajs är det också gott om, så man kryssar sig fram. 20 minuter behöver jag till universitetsbyggnaden som inrymmer engelska, tyska, franska och svenska institutionerna. Vi har blivit lovade ett eget rum, vilket vi ser fram mot, eftersom vi känner oss som inkräktare hos ”engelsmännen”. De har en ung gästlektor från Bristol, som verkar mycket tillbakadragen. Någon mer svensk har vi varken sett eller hört talas om hittills.

Nu är det SKOTTDAGEN. Våren kom till Kaliningrad i går, måndag! Solen sken och ljumma vindar smekte mig på väg till jobbet. I parkerna sopade man gräsmattorna med riktiga björkkvastar, gräset lyser GRÖNT! Men så är vi också ganska långt söderut. Vid en titt på kartan ser jag att vi befinner oss söder om Bornholm, i höjd med Flensburg i Nord-Tyskland. Släng er i väggen, skåningar! Apropå björkkvastar, varje morgon är gatsopare av båda könen ute med dylika. Inte ett kolapapper eller en cigarrettfimp undgår dem. Mina tidigare klagomål på gator och trottoarer gäller inte överallt. Det films undantag.

Butiker och mataffärer är det gott om. Det är roligt att handla, fast språksvårighetema hindrar en del. Grönsaker är billigt, frukt är dyrt. Mjölk måste också vara dyrt för en medellön, ca 15 rbl=5kr/litern. Bensin kostar ca 3 kr/l, dyrt här.

På bra restauranger, har hunnit med tre hittills, kan man äta mycket och gott för 50 – 70 SKR. Vänlig serveringspersonal, och i den avgiftsfria garderoben hoppas de få se oss igen som nöjda gäster.

De fiesta människor jag möter på stan ser väldigt vackra ut. Snygga ansikten, frisyrer och välklädda är de. Det gäller också kollegerna och studenterna på universitetet. Vi två svenskar ser nog väldigt enkla ut! Ska be om hjälp att hitta en bra frissa för att hjälpa upp intrycket. Säkert kan man som i Vilnius få billig manikyr på köpet.

Tågresan till Vilnius blev en behaglig upplevelse. Vid varje vagn stod en kvinnlig konduktör, som kollade biljett och pass. Hon kom senare in i kupén och erbjöd drycker och tilltugg. De stod redan vid avfärden framdukade på gul silkesduk på kupébordet. Där farnns även en meny. Med viss möda kunde jag utläsa ”chokolad, vilket jag förhoppningsfullt beställde. Efter ett tag kom hon in med tre chokladkakor. Men både kaffe och te ur höga glas hanns med under de 7 timmar, som resan tog. Min medresenär skulle till Moskva, så han bad genast om kudde och lakan och la sig och snarkade trivsamt mest hela vägen.

Det var mycket rent och pyntat i tågvagnarna. Röda gardiner med vita spetsdito i mitten, långa mjuka korridormattor, som våttorkades (!) under färden. En timmes uppehåll vid gränsen för smärtfri passkontroll, en tullare tittade in som hastigast utan frågor. Andra tider, tackochlov! Tillbakaresan med buss blev dock inte lika bekväm. Den tog 8 timmar och vid gränsen i Sovjetsk (f d Tilsit) måste alla ut och ställa sig i kö, en och en passera mörk glasruta med intensiv passkontroll, dessutom skulle bara några fylla i en för mig obegriplig blankett om eventuell valutainförsel. Det hjälpte inte att jag vände ut och in på portmonnän med några rubel, lagom till taxin vid framkomsten. Detta tog minsann tid! Var i alla fall glad att jag inte hade tagit bilen. Vid gränsen passerade bussen kilometerlång bilkö. Där pågår enligt uppgift livlig gränshandel av tvivelaktigt slag.

Min hyresvärdinna kom häromdagen och storstädade lägenheten. Medföljande systerson putsade alla skyhöga fönster och hängde upp nysydda gardiner av mina 12 meter naturfärgat linnetyg, som jag släpade hem från Vilnius för många år sedan. Tänk att det äntligen kommit till användning och blivit så snyggt! Välkomna hit och titta! För att få visum behövs att ni skickar hit kopia av passidan med fotot, så skickar jag inbjudan med stämpel. Konsulat i S-holm el Gbg sköter resten. Har just fått veta att åtminstone ett av alla mina rundbrev i februari kommit fram till Östersund efter tre veckor. Trodde de hamnat i en papperskorg i Moskva. Så jag gör väl ett nytt försök med en mars-epistel.

Har besökt Dramatiska Teatern tre gånger hittills, en pjäs och två konserter, varav en mycket populär med schlagers och operettinslag med solister, körer och ”smör-sångare”. Pjäsen om Salvador Dali var spektakulär, men för oss svenskar obegriplig. Fullt med folk, t o m stående i gångarna. Teatersalongen vacker med pampig kristallkrona, som påminner mig om ”Fantomen på Stora Operan”. På tredje raden får man svindel och ser bara främre delen av scenen. Jag har bara suttit parkett där det kostar 40 Rbl (13 SEK).

Eftersom detta brev dragit ut på tiden är det i dag 8 mars, internationella kvinnodagen. Gissa om den firas här! All undervisning är inställd. I går var det party på engelska institutionen med pannkakor, söta tårtor, chokladaskar, frukst, champagne och kaffe. Massor med blommor som studenterna förärat sina kvinnliga lärare. Undertecknad fick också av kollegerna rosor, tulpaner och choklad med mig hem, antagligen i egenskap av institutionens ”grand old lady”. De flesta är ganska unga och bara två av bland dussinet kvinnor är män. Nu har dock svenske Fredrik och engelske James tillkommit. Dessa stackars fyra måste hålla tal vid flertal tillfällen under partyts gång, eftersom damerna kom och gick mellan lektionerna.

En bra frissa har jag hittat. Så bekvämt klippt har jag inte varit på länge. Hemskt dyrt var det förstås ur Kaliningradsk synpunkt, 150 Rbl (50 SEK). Ska gå dit igen i dag för att få manikyr, men kanske hon har stängt på grund av dagen.

I morgon ska Fredrik och jag gå till ett museum, där det är mottagning med den isländske utrikesministern. Han är här för att öppna ett isländskt konsulat. Konsul blir densamme som för Sverige och Danmark, Arkadiusz Binek. Jag träffade honom redan vid min snabbvisit här i december. Han är egentligen polack men talar utmärkt svenska.

Den 19-21 mars kommer tre personer från Östersjöinstitutet hit. Det är alltså Karlskronabor. Deras ärenden är att förbereda en stor internationell konferens i sommar och att erbjuda våra studenter platser på svenska folkhögskolor nästa läsår. Den här veckan har vi också brått med att skicka ansökningar till Svenska Institutets sommarkurser. Bara sex av ca 40 kan komma i fråga. Vad gör man när alla vill åka till Sverige på kurs? Vår utväg blir lottning. Alla är ju duktiga och ambitiösa.

Hoppas nu på besök från Lund. Astrid Uhnér, som varit i Kaliningrad ett par gånger tidigare, har just fått inbjudan härifrån. Jag gläder mig mycket att fä hit en kompis, det blir lite ensamt ibland i den stora lägenheten. Ingen TV har jag heller, tackochlov, så jag hinner läsa mycket.

Önskar allt gott och en fin vår på olika håll i landet!

Skicka gärna en rad eller två, det tar bara en vecka i riktningen Sverige – Kaliningrad. Jag jublar högt, när det ligger nåt i brevlådan i den hemska trappuppgången. Tittar efter minst fyra ggr om dagen!