September 2000

Hösten är här och med dem inte bara svampplockning utan även bärnstensplockning.

Kaliningrad, september, 2000.

Hej!

Har ni fått ett höstbrev från Kaliningrad nån gång? Nä, kunde just tro det. Men nån gång måste vara den första. Det är det för mig också att skriva ett dylikt. Vilken höst det är förresten! Klarblå himmel, solsken och begynnande höst-färger på träden. Har varit medbjuden på svampplockning och forellfiske och njutit i fulla drag av naturen utanför storstan. Kommande helg ska vi åka ut till havet och plocka bärnsten på stranden tillsammans med Igor och Helena, ett trevligt par (med två vuxna söner) som tagit sig an oss stackars svenskar och bjudit hem oss flera gånger tillsammans med gästande journalister, konstnärer och författare.

Det börjar alltså arta sig på den sociala fronten! Det var lite trögt under den gångna terminen. Hemma hos mig i min rymliga lägenhet har vi också samlats några gånger. Mitt bravurnummer, Moussaka i långpanna, har gjort succé bland både ryska och svenska gäster. Frukt och grönsaker finns här i överflöd, säljs och köps med fördel på gator och torg. Härligt att kunna frossa i auberginer, paprika, kantareller, plommon m. m. utan att svettas över priserna. När man kan växla dollar förstås! Svamp, äpplen och blommor säljs överallt utefter vägkanterna. Där sitter gummor i schaletter och hoppas kunna tjäna några rubel.

Den ekonomiska situationen för befolkningen i Kaliningrad är bedrövlig. 80 % lever under existensminimum. Har just träffat en pensionerad lärare, som har ”hög” pension, 700 Rb. Vanlig pension är 240 Rb. För att klara livet med mat för dagen, hyra, el, gas, värme, telefon behövs enligt uppgift 1200 Rb/månad! Hur överlever man!!! På marknaden märker man att många säljer vad de har, kläder, skor, husgeråd, udda saker. Vilka köper, frågar man sig. Det lär vara många utlänningar från Polen och Litauen som kommer hit för att handla billigt.

Turismen är inte särskilt utvecklad. Ibland ser man tyska turister, som kommer hit av nostalgiska skäl. Königsberg utsattes ju för etnisk rensning vid krigsslutet. Dagens ryssar är ättlingar till hitflyttade från Sovjetunionens alla hörn, enligt känt Stalin-mönster. Jag passar på att propagera för en intressant bok om detta. ”Slottet som försvann eller hur farmor kom till Öland av Per Landin. (utg.1999).Läs den!

Förra helgen blev Fredrik och jag (Kaliningrads enda svenskar!) inbjudna till the VIth International Biennal of Graphics of the Baltic Sea Countries ”Kaliningrad – Königsberg 2000r. Det var fint värre med Mme Putin som öppningstalade. Hon kommer förresten härifrån K-grad. Det var fyra grafiker från vardera nio länder runt Östersjön, från Sverige bl a Oscar Reutersvärd.

Professor Teddy Brunius från Uppsala deltog i en jury, som bedömde konstverken. En finska fick första pris; pengar, diplom och ära. T. Brunius visade sig vara mycket energisk och aktiv, trots sina 78 år. Han hann med att hålla en livlig föreläsning om modern konst för våra studenter, bese flera museer, äta på olika restauranger under fem dagar. Sista kvällen kom han efter avskedsmiddagen på museet hem till min lägenhet, där jag hade öppet hus för ryska vänner och gästande svenskar. Då var han i sitt esse med kontroversiella åsikter om det mesta, framförda med en stor portion humor.

I november kommer representanter för 20 svenska intresseorganisationer till K-grad för en konferens med motsvarande ryska. En ung svenska har just varit här en vecka för att förbereda den. Hon har arbetat intensivt och inte hunnit med någon sight-seeing. När jag frågade henne vid hemresan till Stockholm, varför hon inte stannade över helgen, berättade hon att hemma väntade hennes lilla ettåriga dotter på henne! Gissa om jag förstod henne!

Nu måste jag bekänna att jag saknar barnbarnen jättemycket! Deras föräldrar klarar jag mig bättre utan, men de små!!! På dörren till arbetsrummet sitter deras foton uppsatta. Där står jag ofta och småpratar med dem, ler mot dem och ser fånig ut. Tänker på dem hela dagarna och undrar vad de gör just då. Har väldigt gott om tid, innan alla lektioner har kommit i gång. Förutom läsning har jag tagit upp en gammal hobby, stickning. Det är väldigt roligt att sticka, men jag undrar när de blir trötta på tröjor och konstiga sockor, som jag skickar hem då och då.

Att läsa svenska är uppenbarligen mycket populärt. Första veckan anmälde sig 58 nybörjare. Vi valde ut 28 att fördelas på två grupper, men efter en vecka veknade vi och accepterade alla. Nu har vi alltså fyra grupper som har två dubbeltimmar i veckan. Det är härligt att se deras intresse och iver att lära sig ett nytt språk. Men vi har lovat hårda bud i slutet av terminen med prov for att se vilka som blir kvar. Ett stort glädjeämne är ett eget rum for svenskan. Det är nyrenoverat, ljust och fräscht. Inga möbler än, men studenterna har släpat med sig stolar av skiftande kvalitet, i bästa fall med fyra ben. Alla våra böcker finns kvar i det av engelsklärare överfulla rummet bredvid. ”I morgon får ni bord, stolar och bokhyllor” har vi hört varje dag i snart tre veckor.

Det tar mig ca 25 minuter att promenera till jobbet på de gropiga trottoarerna. Men jag njuter i alla fall av vädret och färggranna rabatter i parkerna efter vägen. Träd är planterade på båda sidorna, kastanjer och lönnar, som nu börjar tappa gula och röda löv. Man märker att det byggs och repareras en hel del. Mellan de fula grå betongkolosserna växer det nu fram snygga hyreshus och villor i ljust tegel och vit rappning. Det måste vara utländska investerare och firmor som åstadkommer det eller så maffian förstås! Den fruktade kriminaliteten ser vi snälla människor inte till.

Hej då och må så gott, kära vänner! Kramar från