16 mars 2002

Unser är i Luften i Kaliningrad och flera svenska delegationer har varit på besök.

Kaliningrad, den 16 mars 2002

Hej, gott folk runtom i Sverige och i övriga världen!

Det är lördag morgon och jag pustar ut efter en ansträngande vecka med dubbelt så många lektioner som vanligt. Min kollega Natasja har jobbat med tolkning hela veckan, och det passade bra att jag tog hennes lektioner och återgäldade henne för min försenade ankomst i början av den här terminen.

Men vilken lyckad lördagsmorgon! Direktsändning i Naturmorgon från Vålådalen mellan kl 6 och 8. Lena Näslund i Naturrummet och Lasse Willén på skidor i fjällsluttningen förmedlade upplevelserna och känslorna så intensivt att det kändes som jag var där. Alla de bekanta fjällen i soluppgången , -3 grader och inte ett moln på himlen, vilken pangdag! Ulla Falkdalen, stugvärd i Anarisstugan, berättade om jaktfalken och man talade också om fjällräv, järv, ripa och lämlar, som man hoppas ska komma tillbaka. Anarisstugan är den minst besökta i Jämtland, trots att den är vackrast belägen, enligt Ulla F. Åk dit ni som kan! Nästa vinter ska jag följa hennes uppmaning. Sommar eller höst vill jag återse Gröndalen med deltat och pyramiderna, äldre än Egyptens!

Tillbaka till här och nu! ”Das ist unser in der Luft” på god tyska. Utanför fönstret sväller knopparna på poppeln och går jag ut, ser jag massor av snödroppar, krokus och ljusa blad på lökväxterna som snart kommer att pryda alla parker. Gjorde en kupp i mörkret härom kvällen, då jag stal nypålagd jord ur rosenplanteringen utanför mitt hus. Hade nämligen köpt riktiga blomkrukor i stället för de ynkliga plastkrukorna som mina stackars pelargonior fatt stå ut med ett helt år. Då måste de ju få ny jord också, allt enligt ”Den stora krukväxtboken” som jag inhandlade på bokrean i Ulricehamn för 84 kr (har kostat 248).

Nu ska jag ta mod till mig och beskära dem i nästa vecka, det finns fina bilder på hur man gör. Jag försökte faktiskt köpa blomjord, men det var ”Njet” på varenda blomsteraffär. Ingenstans har jag sett såna påsar som finns hemma, så vad gör man? Nöden har ingen lag! Men krukor finns det. Har just upptäckt en keramikaffär, som inte är av denna världen. Rum efter rum fyllda med allt som kan tänkas tillverkas av keramik, både fint och fult. Men mina krukor är snygga, vita med några svarta streck. Köksfönstret är som gjort för pelargonior, så snart ska jag njuta frukten av mitt arbete.

Den gångna veckan har Kaliningrad besökts av ett antal svenska delegationer. Till en festmiddag till deras ära var även lilla jag inbjuden. Vi var 42 personer som åt god mat och underhölls av folkdansare och sångare. Det var intressant att träffa folk från Karlskrona och Ronneby och höra om deras intryck och idéer beträffande K-grad. De är både förhoppningsfulla och chockade över sakernas tillstånd här. Sjukvården och socialvården är väl det mest eftersatta och angelägnaste att åtgärda.

Gatorna och trottoarerna är fortfarande fulla med hål. Eftersom det har hällregnat precis varannan dag den här veckan, är hålen fyllda med vatten också. Jag har använt mina seglarstövlar till och från jobbet, medan ryskorna balanserar fram på sina stilettklackar. Jag har tagit spårvagnen några gånger. Det är en stark upplevelse, och trång! Hur många människor som helst tränger sig in, även om vagnen redan är överfull. Man behöver inte hålla i sig, det gör andra, och försöker andas uppåt. Värst blir det när biljett-försäljerskan tränger sig genom vagnen. För det gör hon, hur omöjligt det än verkar! Tackochlov behöver jag inte som pensionär försöka ta fram några pengar.

Jag har äntligen bestämt mig för att avsluta det här jobbet, och det känns bara skönt, av flera orsaker. I januari skaffade jag mig en trivsam lägenhet i Östersund, som jag längtar att få flytta in i på riktigt till hösten. I sommar hägrar förstås Bästkusten. Det ska bli roligt att umgås mer med alla goda vänner som finns där uppe. Och att åka skidor i fjällen förstås, det har jag missat i så många år.

Men den främsta orsaken till min hemlängtan är alla barnbarnen! De blir fler och fler, och underbarare och underbarare, även de som växer till i ålder och visdom! Den äldsta i Växjö är nu 16 år, och den yngsta i Ö-sund snart 3 år. Två till väntas i år, en i april i Ö-sund och en i september i Nacka. Då blir det dussinet fullt. Känner mig omåttligt rik!

Påsken här kommer man inte att märka av. Kanske tar jag mig till Vilnius, där den firas på riktigt, katolskt land som det är. Valborg kommer vi att fira traditionsenligt vid havet med alla svenskstuderande. Första veckan i maj kommer mina goda vänner Inga och Lars Linge från Kungälv hit. Lars ska hålla föreläsningar, svensk kulturhistoria, men vi ska också företa kulturella och kulinariska strövtåg i K-grad. Sista veckan i maj hoppas jag få besök av Mus.dir. Siv Hellgren från Haninge. Det är ljuspunkter som jag ser fram mot. Det känns mer och mer ensamt här, inga svenskar att prata med. De få ryssar jag lärt känna har så bråttom med sina dubbelarbeten, ingen tid att umgås.

Ett stort tomrum är det efter bror Börje, som nu inte finns kvar i livet. Han var ju en trägen K-grad-besökare och hade planerat att komma även denna vår, liksom de två senaste åren. Även en oktobermånad var han här för ett och ett halvt år sedan. Han tyckte K-grad var så intressant, fick lätt kontakt med människor, slog sig i slang med amiraler och meniga i parken framför Amiralitetet. Språket var inget problem för honom, lite tyska, lite engelska och så kroppsspråket förstås. Och efter mycket letande i ordboken kunde han ju hitta det ryska ordet också.

Resorna hit och hem har varit mer än lovligt strapatsrika. I fjol berättade jag om den hemska gränspassagen från Polen till K-grad. Nu kan jag berätta om hemresan den 22 dec, alltså lördagen före jul. Hade beställt båtbiljetten tur och retur Klaipeda – Karlshamn genom Krantas Shipping-kontoret i Vilnius, fått bookingnummer, och Björn hade ordnat betalningen från mitt konto till deras bank i Vilnius. Kl 19 på lördagskvällen, två timmar före båtens avgång , efter en halv dags bilfärd i snöstorm, infann jag mig på hamnkontoret. Min beställning återfanns på datorskärmen, men jag hade ju ingen biljett och inget kvitto på betalningen heller! Alltså fanns det ingen möjlighet för mig att åka med båten! Den mycket sura uniformerade damen i luckan påstod också att kontoret i Vilnius var en annan ”agentur’, och hennes minspel visade att hon ansåg mig vara den dummaste människan i världen som inte fattade det.

Efter en timmes parlamenterade var jag tvungen att köpa en biljett för denna överresa, gick alltså till närliggande lilla banklucka för att ta ut den begärda summan på mitt VISA-kort. Där fungerade inte kontakten , så jag kunde inte fa ut några pengar. Med det beskedet återvände jag till sura damen, som nu var trött på mig, ryckte på axlarna och var helt ointresserad. Utan pengar, ingen biljett! Jag hotade med världens skandal i svenska och litauiska tidningar, låtsasringde till min vän, Sveriges ambassadör i Vilnius. Nu var klockan halv nio, och vid det laget såg jag mig sitta kvar där i det torftiga kontoret och inte hinna hem till jul.

Då ingrep en vettig person i angränsande biljettlucka som bevittnat hela dramatiken. Hon skrev ut en preliminärbiljett om jag kom in och betalade vid min återresa i februari. Det syntes ju på datorn att jag skulle tillbaka. Gissa om jag lovade vad som helst! Tio minuter före kl 21 körde jag ombord, ganska utschasad, med bilen full av julklappar. I mellandagarna mailade jag till kontoret i Vilnius och relaterade hela historien. I litauiskan finns ett lustigt låneord från franskan, uttalas ”koschrnar”, betyder mardröm, vilket jag använde i mitt klagobrev. Fick genast svar med många beklaganden och ursäkter. Såna här upplevelser gör också att det känns skönt att sluta med resorna. Men jag får skylla mig själv som alltid vill ha bilen med mig.

Korn hit den 1 mars, försenad p gr av min brors begravning, och råkade på den färden ut för en mindre malör, punktering strax före infarten till K-grad. Måste flytta in allt bagage i baksätet för att komma åt reservhjulet, tunga väskor och bokpaket m m. Stod sedan och såg olycklig ut, tills en vänlig ung ryss stannade för att hjälpa mig. Han var för lätt och svag för att lossa på muttrarna, så jag återtog min olyckliga position och fick effektivare hjälp av en stor och tjock militär. De fick var sin stor Aladdin chokladask som tack för hjälpen.

Ett annat exempel på hur vänliga ryssar är, fick jag i går. Gick in på min favoritrestaurang ”Havanna” , som ligger alldeles under min lägenhet för att äta min favoriträtt ”Sallad Opera. Den består av små kuber av kyckling, äpplen, apelsiner, sammanhållna av smetana, toppad av hackade valnötter. När jag satt mig vid mitt vanliga bord, kom en ung flicka fram och bjöd ring att sitta vid hennes bord, för hon var också ensam. Hon hade hört mig tala engelska och var nog glad att få praktisera sina kunskaper. Hon hade just flyttat hit från Moskva och arbetade på en speditionsfirma. Vi hade riktigt trevligt och bestämde flera gemensamma luncher i fortsättningen.

Slutar alltså positivt med varmaste hälsningar från

Karin i Kaliningrad