30 september 2001

Ännu en termin i Kaliningrad och Karin har haft en underbar sommar hemma i Sverige.

Hej, alla under sommaren försummade vänner!

”Om kvällen får den late brått” heter det, och det stämmer bra på mig. Hade bestämt att skriva rundbrev i september,, och i dag är det den 30/9. Ni får det väl nån gång i oktober, alltså ett höstbrev.

Befinner mig alltså i Kaliningrad igen, har just börjat den fjärde terminen här. Men innan jag berättar om hur det känns, en kort resumé av sommaren 2001.

Det blev en händelserik familjesommar. Jag anlände till Stockholm med färjan från Tallinn på själva midsommarafton. Då hade barn och barnbarn samlats på ”Rosenhagen” i yttersta skärgården för att fira midsommar. Vilken lycka för en suktande farmor och mormor!

Sen blev det Gullbringa på västkusten fram till mitten på juli, då bröllopsbestyren i Östersund tog sin början. Lördagen den 21/7, en solig dag efter flera dagars regn, firades den stora dagen för lillebror Björn och hans Kristina med vigsel i Frösö kyrka, middag på Hof, Jamtli, och sen festade vi hela veckan med utflykt till Verkön och improviserade middagar med kvarvarande gäster från skilda håll i Sverige. Den bästa delen av sommaren vidtog, när jag fick hela ansvaret for brudparets son Movitz, 2 år, i hela 10 dagar under deras bröllopsresa i Frankrike. Där på västkusten fick vi tillfälle att umgås och lära känna varann. Han sög åt sig mina lärdomar om växter och fåglar, vi lekte och sjöng sånger; det är otroligt vad en 2-åring kan tillägna sig!

De två sista veckorna av augusti bestod av samvaro och jobb i sommarstugan med Björn och Movitz, eftersom Kia återtagit sitt jobb på Ö-sunds lasarett. Per och Marit med familjer hade också firat semester där nere med oss i soliga Bohuslän. Vilken underbar sommar vi hade! Men plikten kallade, och den 31/8 lämnade jag Sverige med färjan från Karlshamn till Klaipeda i Litauen. Tidigare har den avgått från S-holm, men nu måste man ta sig den långa vägen ner till Blekinge for att komma över Östersjö-pölen. I S-holm hade jag som vanligt fyllt bilen med böcker och nu t o m med en kopieringsmaskin, en gåva från Grebbestads folkhögskola. Helt ovärderlig, eftersom kopiering här varit ett stort problem hittills.

Bilfärden Klaipeda – Kaliningrad går over det märkliga Kuriska näset, och varje gång jag kör där, önskar jag att barnen skulle vara med och uppleva naturen och sevärdheterna där. De lutande träden, de höga sanddynerna, de små byarna med utsmyckade trähus och tiggande vildsvin vid vägkanten. Förra veckan tog jag den vägen igen för att komma till Vilnius och fira Skandinaviska institutionens 10-årsjubileum. Då var det så livlig biltrafik i början av näset, att jag undrade hur lång tid det skulle ta att passera gränsen med alla dessa bilar. Men det visade sig att alla var ute for att plocka svamp, bilarna trängdes i varje parkeringsficka efter vägen, så nästan inga var kvar vid gränsen. Skönt för mig, det tog bara en halvtimme, nytt rekord.

Data är alltså svampplockarnas land, likaså Litauen. Överallt efter vägen sitter människor, som vill sälja sina produkter, inte bara svamp, utan också äpplen, rotfrukter och grönsaker. Precis som i Finnerödja-takten i jordgubbstider! Även inne i stan är det full kommers på trottoarerna. När jag går till jobbet passerar jag hela vägen fruktstånd med frestande meloner, auberginer, majskolvar m m. Många gummor i schaletter har lagt upp sina grönsaker och blommor i bästa fall på kartonger, bara marken går också bra! Både färgglatt och pittoreskt, men även tragiskt, eftersom det vittnar om deras dåliga ekonomiska situation, särskilt pensionärernas.

Jubileet i Vilnius blev en stor och känslofylld upplevelse. Särskilt vi tre ”pionjär-lektorer” från Norge, Danmark och Sverige, som inte hade träffats på många år, påminde varann om den första tuffa och spännande tiden och blev väldigt nostalgiska. Rektor, dekanus, ambassadörer och flera till uttryckte lovord och tacksamhet for våt arbete. Stort party på universitets-kaféet första kvällen med underhållning av både lärare och studenter. Mellan dessa var det också många kära återseenden. Under två dagar fick vi intressanta föreläsningar av professorerna, som besökt oss tidigare under årens lopp, t ex Jurij Kosmenko (numera i Berlin), Ulf Teleman från Lund, Lena Tjekalina från Moskva, Eskil Hansen från Oslo och Tomas Riad från Stockholm. På lördagen gjorde vi en gemensam utflykt till Kernave, den äldsta staden i Litauen, som nyligen utgrävts av arkeologer som gjort fantastiska fynd. Jämför Birka!

Men tillbaka till Kaliningrad! Här händer stora saker. Gator och torg rivs upp för att få ny beläggning, synnerligen nödvändigt och välkommet. Till och med min bakgata, som nu i två och ett halvt år haft en stor grop mitt i körbanan med åtföljande besvär för mig att köra in på gården, har blivit åtgärdad. Jag trodde inte mina ögon härom dagen, när en stor asfaltbil stod där. Det vimlar av grovjobbare, lika många kvinnor som män, som skottar sand och grus med spadar och hackor. Märkligt är det också att se de otroligt rostiga och trasiga rören som grävs upp ur underjorden. Hur har de kunnat fungera? Men det är väl det de inte gjort, därför alla dessa arbeten. Ett gott tecken för staden i alla fall.

Ett sämre är, att SAS lägger ner sin linje hit från Köpenhamn, den enda direkta utlandsförbindelsen. Inte för att jag har haft råd att ta SAS, men det bidrar ju till isoleringen. En färjlinje är på gång mellan Blekinge och Baltisk, Kaliningrads yttersta hamn. Man arbetar med att fördjupa hamnen där och väntas bli färdig inom ett år. Wait and see!

Som jag tidigare sagt har jag ett drömjobb. Det är ju inte betungande eftersom jag behärskar kursen. Inte för många lektionstimmar har man heller på det här stadiet. Utan familj och sällskapsliv kan det bli för mycket fritid. Därför har jag tagit på mig extra kurser, på tekniska universitetet och på Östersjö-institutet, fyra kvällar i veckan. Det är enbart stimulerande. Vilken lycka att få träffa alla unga entusiastiska studenter, som uttrycker sin tacksamhet över att nån utlänning kommer till Kaliningrad för att undervisa dem! Det har jag fått höra flera gånger.

Apropå utlänningar i K-grad, så hoppas jag att ingen av er läste Göteborgs-Postens lördagsbilaga på försommaren. Deras journalist kom hit tillsammans med ett större sällskap från WWF, SR, m fl, som besökte Kuriska näset, som blivit världsarv. Han ville se staden också, och dumt nog, men i hopp om att få någonting positivt skrivet om K-grad i svenska tidningar, bjöd jag honom på bilskjuts, skaffade bra hotelrum och körde honom runt till museer och på sight-seeing. När jag senare fick se artikeln, räknade jag alla negativt laddade ord tills jag tappade räkningen. Själv tog jag illa upp, när min insats beskrevs så här i inledningen:

”Kaliningrads gator är dåligt upplysta. I mörker är det extra besvärligt att köra bil här. Gatorna påminner om ett tvättbräde, ojämn kullersten blandad med trasig asfalt. Jag anlände i en gammal Volvo (!) och chauffören (!) kryssade mellan håligheterna, men så småningom kom vi fram till Hotel Moskva som ligger centralt på Prospect Mira, en av stadens många paradgator.”

Ganska vinklat, tycker jag, eftersom min Volvo 744, silvergrå, ser snygg och representativ ut, har tjänstgjort som diplomatbil till 1998. Inte ett ord i hela artikeln om naturen, kulturen och de vänliga människorna. Fem hemska sjukdomar räknar han upp, som tillskrivs den dåliga vattenkvaliten, bl a cancer! ICA-kurirens journalist skrev inte heller ett enda ord om den utmärkta skolan vi fick besöka. Eleverna presenterade sitt miljöprogram för oss på skärmar och i en teater- och dansuppvisning av högsta klass. En av dem, en 17-årig flicka, visade upp sitt 1:sta pris i en uppsatstävling om miljöarbete, som hon fått i Moskva. Synd, att bara problem är värda att skrivas om!

Här i lägenheten gläder jag mig åt att sommarpelagonierna från Grebbestad bara knoppas och slår ut mer och mer, men så pratar jag med dem också! Har i höst fått nya TV-program, bl a BBC WORLD och CNN, så jag har verkligen kunnat följa med de hemska världshändelserna. Vad som händer i Sverige, hör jag i P1 på morgnarna och Radio Sweden sent på kvällarna.

Nu kanske jag kan få några privata nyheter också från vänkretsen….
hoppas er försumliga, men tillgivna vän