10 februari 2000 – Kaliningrad!

Karin har trotsat pensionen och tagit lektorstjänst i Kaliningrad. Ny stad att upptäcka, nya brev att skriva hem.

KALININGRAD, TORSDAGEN DEN 10/2 2000

Kära vänner hemma i Sverige!

Här sitter jag nu äntligen framför datorn och gör mina första trevande försök att skriva någonting. Ska det bli ett brev, en reseberättelse, ett dagboksblad eller vadsomhelst? Vi får väl se vad som rinner till…

I DAG FÖR EN VECKA SEDAN…
Båtresan Stockholm – Klaipeda var gungig, måste hålla hårt i sängkanten för att inte falla ur bädden. Blev inte sjösjuk i alla fall som vissa andra unga svenskar. Försenade ett par timmar rullade vi av båten, frågade efter bilförsäkring på hamn-kontoret. Men acknej, inte behövdes det inte, kör iväg bara med den fullproppade bilen! Vi snurrade runt lite på dåliga gator i Klaipeda innan vi hittade färjan över till Kuriska näset. Vädret var omväxlande, regn, snöstorm ibland och t o m en liten hagelskur just vid ryska gränsen.

Min reskamrat och blivande kollega Fredrik Ek från Lund blir något till förvånad när gränspolisen konstaterar att hans visum gäller från 28 februari i stället för 28 januari. Det är bara den 3 febr. idag, så nu börjar en nervös väntan för oss två i bilen. Till saken hör, att vi båda fick våra visa samtidigt vid andra besöket på ryska ambassaden i S-holm, bara några timmar före avresan.

Men, hör och häpna, med vänliga förstående leenden far vi passera och fortsätter de återstående åtta milen genom stormfällda skogar.

Framme i Kaliningrad träffar vi Elvira, ung lärare i svenska, och Eugen, 16-årig svenskkunnig data-freak, på det stora hotellet, där de väntat på oss i tre timmar. Därifrån till min lägenhet på Prospekt Mira (Fredsgatan). Bilen töms på nolltid tack vare starka och tjänstvilliga armar. Lägenhetens värdinna, plus engelsktalande svägerska, har visst väntat hela dan och nästan gett upp hoppet, när den nya hyresgästen äntligen kommer. Hon får två månaders hyra i förskott av mina medhavda dollar ( antagligen ett par års normala årslöner, åtminstone för universitetslärare efter vad vi senare får erfara). Hon vill också komma och städa varannan vecka, vilket jag på intet sätt förmenar henne.

Eugen riggade upp datorn på 7 minuter, men först nu efter en vecka tar jag den i bruk. Han har lovat skaffa modem och uppkoppling på internet, så jag kan bölja e-posta, något som jag verkligen ser fram emot. Det har blivit en hel del telefonsamtal hem till Sverige, till barn och bröder, och de har också ringt upp mig för att höra om jag klarar mig i det här ”farliga landet”. Som vanligt verkar det mindre farligt på plats. Tillsammans med Fredrik och Elvira som ciceron har jag promenerat, åkt buss och spårvagn kors och tvärs i stan, besökt olika universitetsbyggnader och kontor, affärer och marknader, köpt biljetter till Dramaten (gästspel från Moskva om två veckor).

Den första söndagen gjorde vi en intressant utflykt till Svetlogorsk, Kaliningrads Båstad, alltså lyxbadort vid havet. Trots blåst och mulet väder var det full fart på strandpromenaden. Påpälsade damer och herrar, barnfamiljer och ungdomar betittade varandra, klättrade upp och ner i skamfilade trappor till havsnivån, tog liksom vi en långsamt gående linbana upp till stadens strög. Linbanan var för mig en nostalgisk upplevelse av ”korgarna” på Hummeln i Åre. Eftersom det var söndag gjorde vi en artighetsvisit i en kyrka, som till det yttre såg traditionellt luthersk ut. Men interiören visade sig vara helt rysk-ortodox. Rökelsedoft slog mot oss, entonig sång från läktaren, två par med ljus i händerna framför präst i guldbrokad, färgstarka ikoner runt väggarna. Alla utom vi bugade och gjorde korstecken, varför vi fortsatte till mer sekulariserade aktiviteter, t ex inmundigandet av medhavd matsäck på kafé, trots stackars väluppfostrade Fredriks protester.

Veckan i övrigt har innehållit två möten med Professor Vera Zabotkina, vår chef, som gärna vill införa svenska som huvudämne vid sin engelska institution nästa läsår. Hittills har svenska varit andra språk sedan ca tre år med tre olika svensklärare: Nu tror hon tydligen på Karin med erfarenhet från Vilnius, så det verkar bli en fortsättning här för min del. Gärna det, eftersom jag kan få stöd och hjälp av Erika Sausverde och alla kontakter vi hade där med svenska och ryska universitet.

Undervisningen här sker med mjukstart. Många studenter är ute på pedagogisk praktik, några är i Sverige, schemat är inte klart ännu, så det är svårt att samla grupperna. Vi gör ett andra försök nu på lördag (!) för att bestämma nästa veckas schema. Det är trångt om saligheten på institutionen där vi ska samsas med ett tiotal lärare i engelska. Redan första veckan har Fredrik och jag rensat ut flera hyllor med engelskt bråte och fyllt dem med värdefulla svenska böcker. Det ser mycket vackert ut!

Undrar någon hur jag bor, så kan jag skryta med en varm, modem och centralt belägen trerumslägenhet på andra våningen. Det är högt i tak och sparsmakat möblerat. Det enda jag saknar är en skön länstol att sitta och läsa romaner i. Snygg köksinredning, gasspis och varmvattenberedare som också förser badrummet med hett vatten. Där finns badkar med dusch och en perfekt tvättmaskin. Rent och fräscht överallt! Sovrum och arbetsrum vetter mot gården med många träd som jag väntar mig mycket av i vår. Där står också min kära Volvo med krycka över ratten.

Bland de Kaliningradbor som jag frågat är meningarna delade om dess säkerhet. Grannarna här i huset har dock sina bilar bredvid – utan rattkryckor! Fönstren i kök ock vardagsrum vetter mot gatan med trådbussar spårvagnar och livlig trafik. En speciell sorts trafik ser jag på kvällarna. Då står lyxbilar parkerade på den breda trottoaren och pälsklädda flickor går ut och in i den flotta pälsaffären alldeles under min lägenhet. Det är mycket intressant att betrakta för en nyfiken tant från Sverige! Mitt emot på andra sidan gatan ligger Kaliningrads Stadion. Där kan jag se stora resultattavlan direkt från mitt fönster när det blir någon viktig match.

På ena sidan om ”mitt” hus ligger Zoo, som jag inte tänker besöka. Däremot kommer jag nog ofta att gå på Dramatiska Teatern, grannhuset på andra sidan. Redan den 17/2 blir det en Beethoven och Brahms-konsert har jag lyckats uttolka från affischerna, t o m att solisterna kommer från Österrike. Det är inte så lätt med de ryska bokstäverna, men det går bättre och bättre dag för dag.