När universitetet varslade om full nedstängning var jag redan sjuk (tillsammans med många skandinaviska kollegor, fast vi inte visste om varandra då). Jag hade inte orkat ta mig den dryga timmen till kontoret även om jag hade fått, och följaktligen låstes alla anteckningar, lektionsmaterial, betygslistor, kvitton och allt forskningsmaterial in på obestämd framtid. Inte anade jag då, den fortfarande relativt vanliga onsdagskvällen i mitten av mars, att jag på obestämd framtid inte skulle återkomma.

Så länge sedan det känns. Nästan lika overkligt länge sedan som livet vi hade innan. Och hela tiden verkar vårt perspektiv ändras, våra strategier, vår förmåga att stå ut och klara av. Vårt sätt att få dagarna att fungera, att fortfarande göra något slags relevant jobb, och att behålla någon känsla av att vi kommer att ta oss igenom det här.

Vi är vana att få allt

Vi är vana att kunna göra vad vi vill. Vi är vana vid att ha inte bara allt vi behöver, utan även allt vi har lust till. Att det då plötsligt inte finns ägg, mjöl (så man kan baka bullar med sin undansmusslade, frysta jäst), pasta, burktomater eller toalettpapper, att vi plötsligt inte kan gå ut och göra det vi brukar göra, att folk blir sjuka och dör omkring oss och försvinner, är en situation de flesta av oss aldrig har varit i närheten av, och aldrig kunnat föreställa oss att vi skulle hamna i.

Att nu läsa historiebeskrivningar om första eller andra världskriget, till exempel, är inte bara att föreställa sig en historisk, ”in the dim and distant past” tablå. Det finns en annan genklang, ett annat sätt att förstå hur det känns att köa till matvaruaffären, hur ransoneringar påverkar middagsplanerna, vad det betyder att ha sin egen bestämmanderätt inskränkt, att inte få gå ut, att inte få sätta sig i bilen och åka någon annanstans, att vara tvungen att anpassa sig till en situation över vilken vi själva inte råder. Hur kan man egentligen förstå vad rädsla betyder, om man själv aldrig varit riktigt rädd? Och hur kan man överhuvudtaget veta vad sorg är förrän man kommer brutalt i närheten av den och måste leva tillsammans med den? Det där skiktet mellan vad som är andras verklighet, historisk eller nutida, och vår egen, har blivit tunnare.

Vi har lärt oss mycket under de senaste månaderna, upptäckt mycket, fått nya perspektiv, tagit tid till många nya saker (stickning har blivit mycket populärt, hemma-motion ett måste, och oändliga mängder av kreativ skapar-förmåga har dokumenterats, både individuellt och kollektivt). Naturen har blivit viktig: att följa vårens antågande, att glädjas över ny tillväxt, kraft och färg, att lyssna på fåglarna, att vara ute, har börjat betyda mer för många fler.

Vi saknar så mycket och så många

Vi lever fortfarande två meter ifrån varandra, kan inte hälsa på, inte gå ut, inte umgås, inte vara nära. Våra yngre studenter skickades hem så fort universitetet stängde i mars. De som var på första året utan någon chans alls att sammanfatta sina studier. De på andra året med en blandning av överhoppade och omgjorda tentamina, beroende på vad som gick att få till.

Men värst har det varit för våra flitiga, smarta, uthålliga sista-års studenter. De har suttit i ensamma studentrum mitt i London eller långt från universitetet tillbaka hos familjen och försökt sammanfatta allt de lärt sig under fyra år i utdragna uppsats-uppgifter eller tentamina i format de aldrig har provat på förut. Utan att kunna flytta in på biblioteket på heltid, ta oändliga mängder av kaffe-pauser tillsammans eller sitta ute i parken och njuta av våren under sena maj-kvällar, och överhuvudtaget ha tid att smälta och bearbeta att allt de jobbat så intensivt för i fyra år nu lider mot sitt slut. Och drömma om vad som kommer härnäst.

Vi har träffats digitalt ibland, och långt efter att undervisningen egentligen slutat. I de träffarna har vi ibland fortsatt jobba, ibland bara försökt hålla modet uppe och jämfört sätt att stå ut. Sista gången vi sågs hade de med sig bilder från året i Sverige, och berättade om vad som betytt mest för dem där, vilka minnen de nu levde på. Jag undrade då varför i all sin dar vi inte hade gjort det förut. Men jag vet varför: vi har aldrig tid. Nu i vår har jag fått mer tid med dem, och under nya förhållanden. Och i det finns också upptäckter av saker man inte sett eller förstått förut.

Det blir inte som förr

Någon dag kommer vi att kunna ta med oss de lärdomarna när vi så småningom börjar återuppta de rutiner, de sysslor, de dagsverken och de semestrar som går att återuppta. Men som förr kommer ingenting någonsin att bli – förlusterna vi lever genom nu känns alltför stora. Vi har kanske blivit snällare och mer uppmärksamma på våra medmänniskor. Vi kanske har lärt oss att jobba hemma mer och upptäckt saker i våra dagliga liv vi klarar oss utan eller är glada att slippa. Vi har kanske fått syn på nya saker som har betydelse. Och lärt oss mer om våra närområden genom våra otaliga, lokalt begränsade, kvällspromenader.

Men vi har också lärt oss vad vi klarar oss minst bäst utan. Vi saknar frihet. Vi saknar trygghet. Och vi saknar varandra. Så väldigt mycket. Det är i alla fall en lärdom som vi kan begrunda och betrakta. Och så länge vi lär, så lever vi. Trots allt.

Annika Lindskog, juni 2020